Den åsikten artikulerades i slutet av november i en intervju som den ansedda veckotidningen Die Zeit förde med Tysklands mest meriterade historiker Heinrich-August Winkler.

Samtalets angelägna debattämne dryftade problemet hur västvärldens demokratier kan reagera i en kris då illiberala krafter får ett växande inflytande i politiken.

Winklers domslut passar som hand i handske för att känneteckna historikerkollegan Ilko-Sascha Kowalczuks senaste bästsäljare med rubriken ”Frihetschock – en annorlunda historia av Östtyskland från 1989 till idag”.

Författaren rör sig i liknande tankebanor och skyr inte konfrontativa argumenteringar. Oblygt krossar Kowalczuk i synnerhet östyskarnas ibland självgoda värdering som ett folk vars frihetslängtan störtade en diktatur.

En annan provocerande och återkommande tillspetsning i hans långa essä gäller landvinnigen för nationalistpartiet AfD som enligt honom tar sig an rollen som ”fascismens parlamentariska arm” i förbundsrepubliken.

Vredesmod

Ilko-Sascha Kowalczuk växte upp i Östberlin. Han uppfostrades i en kommunistisk anda och utsattes ändå av grava erfarenheter om vad det innebär att leva i en diktaturstat. Tidiga planer att bli yrkesofficer i Nationale Volksarmee lades på hyllan. Han kom på tvären med regimen.

Som politiskt obekväm DDR-medborgare, krossades också Kowalczuks chanser till akademiska studier. Först efter murens fall i november 1989 stod dörren öppen för att läsa på Humboldtuniversitetet i Berlin.

Idag är han bl a publicist och en renommerad expert för i synnerhet DDR:s historia samt den östtyska utvecklingen efter SED-diktaturens undergång.

Kowalczuks aktuella alster är genomsyrat av kompromisslösa formuleringar och även en balanserad portion av polemik, men hans röda tråd är fullt seriös.

Budskapet gäller vägvalet mellan frihet och diktatur.

Om bokens ambition skriver han att den ska fungera som ögonöppnare för skeendet främst österom den gamla järnridån.

”Läget är allvarligare än man tror”, formulerar Kowalczuk varnande redan i inledningen.

Som läsare överraskas man dessutom med författarens (förmodligen ironiska) tyckande om att hans publicistiska insats är ”självfallet meningslös”.

Bakom denna något märkliga PR-attityd döljer sig en snarare pessimistisk insikt.

De som borde ”förstå” läser inte boken, menar han och slutför tanken med att den intresserade publiken för det mesta redan är medveten om hoten mot demokratin.

Skälet att han ändå utger sitt laddade alster uppger Kowalczuk med att han är ”djävligt ilsken” eftersom allting redan har sagts men likväl måste upprepas.

Enhetsmyten

Den ursprungliga gnistan som startade DDR:s s.k. fredliga revolution daterar författaren inte med murens fall utan en månad tidigare. Avgörande var enligt honom den 9 oktober 1989 när drygt 70 000 personer i Leipzig vågade sig ut på gatan för att demonstrera mot regimen.

Manifestationen leddes av medborgarrättsrörelsens aktivister och endast en minoritet slutade upp och stödde protesterna. I Kowalczuks analys stod de flesta ”normalmedborgare” fortfarande ”bakom gardinerna” och observerade förloppet.

När många med en distans på 35 år numera hävdar att det var en majoritet som stod bakom denna mobilisering, så finns inga belägg för det, hävdar historikern.

Först när allt var avgjort och SED hade visat sig oförmöget att restabilisera makten tvingade även flertalet fram demokratiska förändringar.

Järnridåns sluliga fall var en fest. Under en kort period symboliserade Trabantbilar som for i västerled den kommande återföreningens nationella lycka.

Under de första fria valen i DDR belönades däremot aldrig medborgarrättsrörelsens modiga insatser. Neues Forum gick under medan en allians under ledning av CDU skördade hela 48 procent av rösterna. Kowalczuk upper att över hälften av dem var arbetare dvs den gruppen vars intressen SED alltid åberopade för att pressa igenom ett ohållbart årtiondelångt samhällsexperiment.

Frihetschock

Volkskammervalet i mars 1990 gav sedan en klar signal för att verkställa både den tyska återföreningen och att införa den efterlägtade D-marken så snabbt som möjligt.

Men efter den nationella berusningen kom som bekant en baksmälla som än idag sitter kvar som en plågande fantomsmärta bland många östtyskar.

I 40 år var DDR-medborgarna inspärrade i ett gigantisk fängelse bevakade av gränssoldater och Stasi. De längtade efter ett välstånd så som den speglades i västtysk TV-reklam och -filmer.

Enligt Kowalczuks observationer är det därför ytterligare en myt att det främst var önskan om politisk ”frihet” som präglade majoritetens uppbrottsiver.

Strävan efter bättre materiella livsvilkor är förståeligt. Kruxet var dock att det saknades breda insikter om hur man kunde implementera ett helt nytt ekonomiskt system. Det rörde sig om ett samhällsexperimet utan likhet.

Enhetskansler Helmut Kohl talade om ”blommande landskap”. Varnande röster blundade man däremot gärna för.

Författaren citerar i det avseendet den dåvarande ordföranden för den fackliga takorganisationen i Tyskland DGB Heinz-Werner Meyer som formade bilden om att 90-taletes svåra transformationsår liknade ett försök att byta däck under en rasande bilfärd.

Ansvarsfördelningen för de omedelbara konsekvenserna i form av bl a massarbetslöshet genom en storskalig avveckling av DDR:s ofta olönsamma industriföretag är fortfarande ett känsligt ämne.

Kowalczuk talar om en ”frihetschock” som växte fram i den fasen. Som bara en orsak för det ser han att östtyskarna i rollen som ex-DDR-medborgare var vana vid att den auktoritära statsmakten reglerade nästintill allt från arbetslivet, kulturen, fritidsaktiviteter eller idrottsintressen.

Det nya (västtyska) mönstret erbjöd visserligen ett materiellt skyddsnät, men byggde i övrigt på individens frihet att själv gestalta sociala och politiska intressen.

”Diktaturskadad”

Visserligen kan man än idag analysera fram kvarvarande pekuniära klyftor mellan östra och västra Tyskland, men något som i högre grad oroar Ilko-Sascha Kowalczuk är en växande skillnad i den demokratiska kulturen.

Han erinrar om att SED-regimen höll i fyrtio år och upprättades i Östtyskland efter det 12-åriga nazistiska herraväldet.

Det kan inte sättas lilhetstecken mellan dem, men vissa gemensamma auktoritära odemokratiska drag går inte att förneka.

I det avseendet är många östtyskar i högre grad ”diktaturskadade” än medborgare i det gamla Västtyskland. Och det gäller även för den yngre generationen som tar över många värderingar som äldre präglades av.

90-talets s k Basebollschlägerjahre med våldsamma övergepp mot invandrare, uppslutningen bakom den främlingsfientliga Pegida-rörelsen, samt de senaste årens landvinningar för det högernationlistiska AfD eller Sahra Wagenknechts vänsterpopulistiska BSW indikerar enligt författaren en klar illiberal farozon.

Kowalczuk oroar sig inte bara för att demokratiskt tveksamma partier tydligen lätt lyckades med att finna bördig värdegrund främst i östra Tyskland.
Det som händer där pågår – om än i en avskalad dimension – även i väst samt en rad andra västliga demokratier, anser han.

Författaren klär sin kritik bl.a. i frågan om vad motsvarande sympatisörer har förstått om demokrati, när de t.ex. protesterar mot stödet för Ukrainas frihet och oberoende? Samtidigt hävdar enligt Kowalczuk att många märkligt nog anser att de lever i en ”ny diktatur”. Förhållandena i Ryssland och för den delen även under SED:s auktoritära tvångssystem målas däremot idag ofta med mjuka penslar.

Författaren varnar för en misstolkning om att det finns frihet under auktoritära villkor.

Elon Musks senaste åsikt om att det högerextremistiska AfD bör anses som ”Tysklands räddare” är tveklöst politiskt motbjudande men tolereras i länder väster om Ryssland och Belarus. Öster om den gränsen riskerar oppositionella frihet och livet.

Med fokuset i synnerhet på östra Tyskland konstaterar Kowalczuk ett ”slagfält” om uttolkningen av demokrati och diktatur.

Som ett grovt beskymmersamt opininonsläge pekar han med hela handen på att omkring två tredjedelar av väljarna i öst kan föreställa sig att rösta för ett parti som ifrågasätter den tyska grundlagens demokratiska regelverk.

Senast under förbundsdagsvalet den 23 februari 2025 kommer man att se vilken realitetsförankring Ilko-Sascha Kowalczuks farhågor har.

Recension: Ilko-Sascha Kowalczuk; Freiheitsschock – Eine andere Geschichte Ostdeutschlands von 1989 bis heute (2024); C.H. Beck Verlag; 240 s.