Jag brukar aldrig läsa recensioner om böcker som jag själv recenserar. Denna arbetshygieniska grundregel är egentligen omutlig, för att inte kamouflera en annans åsikter som egna. Men när polisen Kasper Ramströms recension i Hbl av Jeanette Björkqvists Polisjäveln dyker upp i mitt flöde, kan jag inte låta bli att skumma igenom den.

Övertrampet bottnar i behovet av bekräftelse på vissa tankar som skaver under läsandets gång. Det är faktiskt från Hbl:s sida ingen dålig idé att låta en insatt recensera boken. Det blir en reality check inifrån mot författarens skildring av polisarbetet samt de förlegade strukturer som ledde till huvudpersonen Mikael “Mibi” Runebergs fall. I synnerhet som Ramström direkt anger sin position: “Låtom oss spela med öppna kort och vara ärliga med mitt jäv.” (Hbls nätversion 10.10.2024)

Mikael “Polisjäveln” Runeberg är alltså den legendariska, men redan på sin tid smått skandalomsusade finlandssvenska polis-sonen från Borgå (fd Bergström) som inte alltid följer protokollet. Gärna tar han till lite oortodoxa metoder för att nå resultat. Eller för att uttrycka det i leenalanderska termer: Vem övervakar väktarna? (Kuka vartijoita vartioi, 2015) Personporträttet av denna erkänt presterande knarkpolis tar avstamp i en brytningstid i det finländska samhället, då gränser och tullar luckras upp och den nya internationella brottsligheten landstiger för att stanna. Med tiden kom Runeberg enligt utsago omedvetet att tjäna Helsingfors narkotikarotelns högsta chef, Jari Aarnios syften i fulspelet med att främja den illegala droghandeln istället för att bekämpa den. Av alla insyltade i århundradets knarkbrottshärva i Finland var det endast Aarnio och hans underlydande Runeberg som dömdes till brott.

Ramströms recension blir en röst till i narrativet om Runebergs skuldfråga som boken synar. Men mest av allt slår den huvudet på spiken om en fråga som besvaras först i författarens slutord. På ett mer tekniskt plan anges positionen mellan berättaren och den skildrade, på ett mer allmänt plan den etiska dimensionen i värvet.

På ett sätt hade jag önskat att slutordet varit förord istället.

Då hade jag vetat hur det kom sig att Björkqvist valde att berätta Runebergs historia.

Att det finns ett Borgåband (om än svagt) som gjorde att denne till synes hårdkokte, emotionellt avtrubbade man och polis kontaktade den prisbelönta journalisten för att få ut sin version av det som även kom att bli en mediecirkus.

Att berätta det i början av boken hade förstås tagit udden av den dramatiska prologen och även av, ja faktiskt, slutet på boken. I slutet utspelas ett rollspel kring mannen bakom masken, vem är det riktiga jaget bakom namn och yrkesidentitet? Men det hade utgjort en slags kompass till historiens faktiska sanningshalt – i den mån det finns en sådan i det dokumentära, som ju också är fiktivt. Läsningen hade också fått tydligare ramar till det att man förstår att Runeberg varit en knepig typ också att intervjua och vilka knutar det lett till för författaren. Dylika exempel är releventa i biografier.

Det ska ändå sägas tydligt: boken är bra, den erbjuder en angenäm läsupplevelse. Björkqvist är en säker skribent och berättelsen har turbodriv, förutom i någon passage där det känns som att det blir lite för mycket inside-teknikaliteter om Centralkriminalpolisens och narkotikarotelns inbördes schismer. Får en känsla av gwperssonskt tugg. Samtidigt är det viktigt att förhållandet mellan dessa då konkurrerande enheter belyses som bakgrund. Tackar även författaren för att hon tonat ned Aarnios roll till ett minimum. Det finns som hon skriver, andra som tar upp den. Det här är underdogens historia. Till Björkqvists förtjänster ska ytterligare tilläggas att hon skriver med journalistisk tydlighet så att det är enkelt för läsaren att greppa texten.

Både i sin roll som journalist och författare har Björkqvist skapat sig ett namn som en röst för samhällets utsatta. Socialt sårbara människor som lever i marginalen eller som faller offer för den skitigaste formen av ekonomisk global brottslighet. Att läsa reportage om missbrukare, tiggare eller prostituerade kan vara som att vakna ur en ond dröm. Lättnaden över att den inte var verklig, att det inte var jag, kan vara omedelbar. En katharsis i termens mest ursprungliga betydelse.

Trasighet säljer.

Även kriminalitet säljer.

Poliser är också fascinerande figurer. Samtidigt som de är samhällets karpfiskar som städar i bottenslammet, representerar de den statliga ordningsmakten, med befogenheter som skiljer dem från oss vanliga dödliga.

Polisjäveln underrubriceras True Crime, kunde översätta som autentisk/sann/äkta kriminallitteratur. Blåljus, brott och detektivarbete intresserar folk, vilket inte minst syns i den lavinartade utgivningen av deckare och polisserier. De mest drivna författarna tar patent på sin genre.

Avslutningsvis kan konstateras att Finland inte lider av ett överflöd av modiga journalister eller andra yrkesutövare som lägger sig själva i blöt. Mot bakgrund av det, är Polisjäveln angelägen. På ett mänskligt plan önskar jag förstås att Runeberg får den upprättelse och erkännande i polis-jagets hopplösa kamp mot narkotikan som han förtjänar; liksom att Björkqvist fortsätter att skildra det svarta i vårt samhälle.

Men det berikar ju att fler röster och perspektiv blandar sig i leken.

Recension: Jeanette Björkqvist; Polisjäveln (2024); Förlaget ; 250 s.