Jörgen Mattlars tidigare poesi är som en vind över ett ödsligt skär – sparsmakad, precis och fylld av ekon som dröjer sig kvar. Från debuten Mot pol (2004) och Förbi någon viskar ditt namn (2011) till den förra diktsamlingen Att vända sig bort (2017) har han konsekvent rört sig i ett poetiskt landskap där tystnaden talar lika mycket som orden. Naturens närvaro är påtaglig och skärgården blir en plats för ensamhet, eftertanke och ett existentiellt sökande som aldrig riktigt finner svar. Med en minimalistisk stil som skär rakt genom språket skapar Mattlar poesi som inte bara berör, utan lämnar en känsla av att något håller på att försvinna – ett svagt, sorgset eko som långsamt tonar bort i fjärran.

Redan vid första anblick känns Dikter lika melankolisk som sitt omslag – en poetisk resa långt ifrån den glättiga, bastuvarma finlandssvenskhet som präglat den senaste tidens kultursamtal. Istället möts vi av en stämning som påminner om en övergiven vedeldad bastu där elden slocknat och allt som återstår är kylan, mörkret och några spindlar i periferin. Möjligen finns en skvätt kallt vatten kvar att tvätta sig med, men det är knappast något att räkna med. Mattlars nyskrivna poesi är sparsmakad, skarp och skoningslös – en lyrisk frostnatt där varje ord känns utvalt för att efterlämna ett långsamt krypande på ett paradoxalt sätt lika obehagligt som behagligt.

Mattlar skriver ett par sidor in i Dikter:

skepp styr västerut
genom finska vikens is
vi stirrar frusna

bladvass står hög
stumt gulnad och böjer sig
sakta för vinden

du går i motvind
min kära – över isen
jag bär din oro

När jag läser vidare i Dikter dras jag med på en resa genom årstidernas skiftningar, filtrerade genom Mattlars ödesmättade poesi. Här finns inga ljumma sommarvindar som lindrar, ingen krispig höstluft som skingrar mörkret. Istället ligger en olycksbådande känsla över bokens omkring sjuttio sidor – en kyla som sipprar in mellan raderna och vägrar släppa taget.

Mattlar skriver vidare:

kråkorna samlas
för kvällsvard – de viskar lågt
på sirlig sanskrit

under takpannan
våndas även tornsvalan
med böjda vingar

Sammanfattningsvis – Dikter är en brutal diktsamling, dränkt i en ångestsvart natt där blott några få stjärnor glittrar till för en kort stund. För den som aldrig känt tyngden av hopplöshet kan Mattlars poesi vara en påminnelse om hur det känns att stå vid avgrunden och stirra rakt ner.

Recension: Jörgen Mattlar; Dikter (2025); Kain; 72 s.