Kankimäki låter sig inspireras av sina kvinnohistoriska förebilder som bryter loss från sina trånga rum ut i den stora världen. Hon vill också ut från en liten lägenhet i Berghäll i Helsingfors till Asien, Afrika, men också Europa. Japan har varit ett centralt intresse för Kankimäki sedan tidigare i och med att hon har skrivit en bok om hovdamen Sei Shōnagon som skrev klassikern Kuddboken för över ett tusen år sedan.

Utgångspunkten för Kvinnor jag tänker på om natten var en viss expertis gällande Japan och kvinnohistoria och boken om Sei Shōnagon som redan hade etablerat henne som fackboksförfattare i Finland. Nu gällde det ett hitta fler kvinnliga förebilder ur historiens mörker att lyfta fram. Vissa av dem är i våra dagar förhållandevis kända som Karen Blixen, Artemisia Gentileschi och Yayoi Kusama, men många andra av de kvinnliga pionjärerna hon lyfter fram har fått förhållandevis liten uppmärksamhet om man tänker på vilka bragder de har utfört.

Mia Kankimäki 2013. (Foto: Tommi Tuomi)

Kankimäki är född 1971 i Helsingfors och har studerat litteraturvetenskap samt arbetat som förlagsredaktör. En viktig tråd i Kvinnor jag tänker på om natten är beslutet att säga upp sig och livnära sig som fri författare. Naisia joita ajattelen öisin utkom redan 2018 på finska och den svenska översättningen är långt ifrån den första som har utkommit. Boken utkom bland annat 2020 i USA på engelska innan den utgavs 2021 på svenska. Med boken har hon helt klart lyckats i sitt uppsåt att likt förebilderna slå sig igenom internationellt, trots att det inte är lätt.

Den mest problematiska delen av boken handlar om Karen Blixen och hennes äventyr i Afrika. Blixen är en välkänd och fascinerande gestalt och Kankimäki skildrar hennes liv på ett mycket intresseväckande sätt, men projektet är annars väldigt emancipatoriskt. Och det ska man inte heller bortse ifrån att Blixen var en emanciperad kvinna som utan vidare förverkligade sina drömmar och levde ett fritt liv. Det är ändå uppenbart att det inte var helt självklart för Kankimäki att skriva om en emanciperad vit hjältinna i den brittiska kolonialismens värld där kolonisatörens gränslösa frihet och safaridrömmar förverkligades samtidigt som lokalbefolkningen var underkuvad.

Kankimäki skriver inte helt aningslöst om Blixen. Hon är medveten om det samhälle Blixen levde i och hur allt fungerade där och att många spår av kolonialismen finns kvar i den safariturism hon själv håller på med när hon vill resa i Blixens fotspår. På vissa sätt var Blixen progressiv för sin tid, men på andra sätt känns hennes livsstil både ohållbar och något som möjliggörs av förtryck i ett hierarkiskt samhälle. Problematiken handlar inte om huruvida Kankimäki borde skriva om Blixen, självklart borde hon det, men hur? Det är inte helt enkelt att skriva om Blixen utan att det känns mossigt. Det här handlar egentligen inte om Blixen som författarförebild utan om Blixen som en personlig förebild för Kankimäki och hennes sätt att ta an världen.

Kankimäki hyllar inte Blixen på ett okritiskt sätt och till viss del lyckas hon med att presentera en nyanserad bild av den danska succéförfattarens liv. Men det är ändå först efter att hon har avhandlat Blixen till slut som boken verkligen lyfter. Också delen om Blixen är läsvärd och att Blixen till en del framstår som osympatisk behöver inte göra henne till ointressant. Den som ger upp boken efter de första hundra sidorna går i alla fall miste om de finaste godbitarna och det kan man inte säga om alla böcker.

Upptäcktsresanden som Isabella Bird, Ida Pfeiffer, Mary Kingsley och Alexandra David-Néel fungerar bättre än Blixen som förebilder för Kankimäki. Deras historier är inte heller lika kända som Blixens och det finns ett stort kvinnohistoriskt värde i skildringen av deras resor. Kankimäkis egna resor är inte lika dramatiska, men som fåtöljresor märker man att författaren har fått mycket ut av deras äventyr och hon lyckas förmedla läsglädjen vidare. En något mer känd historisk resenär är Nellie Bly som reste jorden runt på 72 dagar i årsskiftet 1889-1890. Bly gjorde det dessutom med häpnadsväckande lätt bagage, ett restips som Kankimäki upplever att är svårt att ta efter.

Kvinnliga konstnärsgenier

Ett fascinerande resmål för Kankimäki är Florens där hon letar efter spår från kvinnliga konstnärer. Hade kvinnorna en renässans i renässansen? Kankimäki hittar en fascinerande renässanskvinna, Sofonisba Anguissola och sedan fortsätter hon till manierismens och barockens epoker med sådana namn som Lavinia Fontana och Artemisia Gentileschi. Kvinnornas tillvaro i den florentinska renässansen var oerhört beskuren men under renässansen och något senare lyckades enstaka kvinnor bryta loss och göra sig gällande som konstnärer.

Självporträtt av Artemisia Gentileschi. (Foto: Wikimedia Commons)

Kankimäkis emancipatoriska projekt fungerar också som ett upprop till att få mer synlighet åt de stora kvinnliga konstnärerna i historien. Man får också en bättre bild av att en sådan konstnär som Gentileschi hade kvinnliga föregångare. Den kvinnohistoriska kontinuiteten blir tydligare när Kankimäki har valt fler gestalter än några få enstaka att skildra. Hon har försökt avstå från att lyfta fram levande kvinnor men hon gör ett undantag i den japanska nutidskonstnären Yayoi Kusama.

Inspirerad av Georgia O’Keeffe anlände Kusama i 1950-talets USA och fick ett stort genombrott i New York på 1960-talet som något av den sexuella revolutionens och hippierörelsens översteprästinna. På 1970-talet återvände hon till Japan där hon fann tillvaron på ett mentalsjukhus som det som fungerade bäst för hennes skapande. In till en hög ålder har hon fortsatt att frenetiskt producera konst, av eget val skyddad från världens ondska. Hon skapar inte i ensamhet utan har ett antal assistenter, vilka underlättar att uppnå den maximala produktiviteten och världsomspännande marknadsföringen av hennes konst. Avsnittet om Kusamas liv hör till ett av bokens mest absurda, men det säger något om vår tid och hur den skiljer sig från tidigare epoker. Berättelsen om Kusama säger också något om Japan och hur hon först uppfattades som en skam för landet och senare blev hyllad som det galna geniet.

På sitt sätt passar de flesta av bokens kvinnor in i narrativet om emancipatoriska förebilder som Kankimäki kan ta efter när hon uppsöker ett liv som möjliggör den största möjliga konstnärliga friheten. Relationen till Karen Blixen förblir problematisk och början av boken väcker många intressanta frågor om hur det bäst fungerar för vita författare att skriva om Afrikas historia. Det är enklare och tryggare att skriva om Yayoi Kusama med tanke på Kankimäkis expertis gällande Japan och över huvudtaget Japans globala ställning som ett ledande industriland. Att hon skulle åka till Japan också för den här boken var ganska givet. I slutet av boken skildrar hon skrivandet i olika orter i Italien, Frankrike och Tyskland.

Boken om nattkvinnorna som produkt

I början av boken känns Kankimäkis egen berättelse om möjligt intressantare än vad hon skriver om Karen Blixen. Mot slutet kan man undra hur extensivt gäller det egentligen att skildra bokens egen tillblivelsehistoria. Det är intressant att förläggaren har gått med på det att hon får botanisera i hur hon skapar boken som sedan dessutom har blivit ett internationellt genombrott. Det kan bero på vår tids fascination med självbiografiska texter. I och med att hon går in på den egna skapelseprocessen, kommer också en manlig förebild fram. I Tyskland låter hon sig inspireras av Thomas Mann och hans roman Bergtagen som är en stor läsupplevelse för henne samtidigt som Kvinnor jag tänker på om natten får sin form.

Kankimäkis bok är en exportprodukt som ute i världen ger en synnerligen bildad bild av intelligentian i Helsingfors. För all del är det ett verk av en ensam författare som är svår att nå när hon är mitt i skapelseprocessen, men man anar ändå ett nätverk av likasinnade runt omkring. Hon är knappast ensam om att ha ett intresse för Östasien, eller italiensk konst, eller Afrika för den delen. Att hon kan tackla alla dessa inom ramarna av en bok gör henne till något av en renässanskvinna.

Till sist återvänder tankarna till Karen Blixen som finns också på bokomslaget. Till skillnad från många av de andra förebildliga kvinnorna väcker hon motstridiga känslor. Det är inte svårt att identifiera sig med henne eller att uppfatta henne som mänsklig. Kankimäki skriver till och med om att förälska sig i de inspirerande nattkvinnorna, även om hon också är klar med att relationen till Blixen är mer problematisk. Det är kanske inte ovanligt att de mest problematiska gestalterna är de som också har fått mest publicitet och också mest öppet hyllats som genier. Karen Blixen passar relativt bra in i mönstret som manliga genier har bildat i historien och tack vare sin synlighet öppnar hon dörren till de kvinnliga geniernas värld. Bland dem hittar Kankimäki mycket intressant om historiens bortglömda kvinnor, men också om sådana som Gentileschi och Kusama, vilka har fått upprättelse tack vare den feministiska forskningen. Kusama har till och med fått upprättelse medan hon ännu är vid liv, vilket förstås har undgått många av historiens manliga genier.

Recension: Mia Kankimäki; Kvinnor jag tänker på om natten (2021); Originaltitel Naisia joita ajattelen öisin (2018); Översättning: Camilla Frostell; Wahlström & Widstrand; 460 s.