Tiainen har valt att fokusera på en gudinnekult i sydvästra Frankrike där kultregissören Richard Stanley från Sydafrika figurerar. Det uppstår splittring inom kulten när Stanley anklagas för att ha utövat våld i en nära relation. Man skulle kunna sammanfatta dokumentärens tema så att det som skildras är ett berömt fall av #metoo i en värld av häxor och det ockulta. Stanley får komma till tals, men också kvinnan som först anklagar honom och det samma gäller övriga ockultister som sedan tar avstånd från kultregissören när han drabbas av de hårda anklagelserna. I början av dokumentären har han just nått en ny höjd i karriären med Color Out of Space som utkom 2019 och där Nicolas Cage spelade den manliga huvudrollen.

Att anklagelserna mot Stanley förekom mitt i processen räddar hela dokumentären. Början av dokumentären där Stanley porträtteras som något av en missförstådd guru är rätt flummig, trög och svår att följa. Efter att anklagelserna mot honom offentliggörs blir det fart i filmen när kultmedlemmarna börjar brottas med det huruvida de ska tro på Stanley eller hans anklagare. Stanleys skandal blir ett lyckligt sammanträffande som skapar ett intressant spänningsfält i filmen. En högst medelmåttig dokumentär om ockultismen i Pyrenéerna blir till en fascinerande och frapperande berättelse om #metoo som drabbar en shamanaktig gestalt som påstår sig vara i kontakt med den lokala gudinnan.

Utgångspunkten för dokumentären är inte dålig eftersom regionen är rätt fascinerande när det gäller dess religionshistoria. När den katolska kyrkans inkvisition kom igång på 1200-talet krossades katarerna, vilka är de ursprungliga kättarna i den meningen att ordet kättare härstammar från samma rot som katar. I södra Frankrike var albingenser en speciellt berömd grupp av katarer på 1200-talet. Det albingensiska korståget riktades mot de lokala katarerna och deras dualistiska teologi som den katolska kyrkan inte kunde acceptera. Otso Tiainens dokumentär rör sig i de trakter där korståget utspelade sig. I dokumentären hyllar Stanley och hans religionsfränder de hundratals år tidigare mördade katarerna. En viktig poäng för Stanley är att han inte är en new age-guru, eftersom han upprätthåller gamla kristna religiösa traditioner från medeltiden.

Åminnelsen av inkvisitionens tidiga offer förknippas med en lokal gudinnekult och andra myter som hänger ihop med regionen där Stanley har arbetat som turistguide. En central myt är att Maria Magdalena kom till Pyrenéerna efter att Jesus hade blivit korsfäst. Trots att det finns mycket intressant stoff redan i början av filmen, börjar dokumentären rätt skakigt och det går inte riktigt att greppa Stanley. Det samma gäller de övriga utövarna av ockultismen som intervjuas i början av dokumentären. Trakten kring Montségur ser verkligen vacker ut i dokumentären och ger en trovärdig bakgrund när de intervjuade berättar hur de har blivit förälskade i själva trakten och pratar om genius loci. Montségur i Frankrike blev alltså känt som katarernas sista fäste och till exempel det brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden har bidragit till mytbildningen kring orten med en låt som heter just ”Montségur”. Det occitanska ortnamnet härstammar från latinets mons securus, säkert berg.

Att traktens skönhet lyfts fram på ett tillbörligt sätt är en av dokumentärens främsta förtjänster och det visuella fungerar från början till slut. Och fast den röda tråden snarast saknas i början, är det rätt imponerande hur tät berättelsen blir när filmen skiftar fokus till metoo-frågan. Stanley fortsätter att medverka i dokumentären efter att skandalen krossar hans karriär i Hollywood och han omvandlas från en inte så trovärdig hjälte till en rätt så trovärdig skurk. Mystikern Anaiya Sophia som fungerar som prästinna inom gudinnekulten blir närmast tagen på sängen när hon inser att Stanley anklagas att ha betett sig på ett likadant sätt i sin parrelation som hennes ex-man har betett sig mot henne.

Otso Tiainen kunde ha misslyckats rejält med sin dokumentär. Visuellt kunde det ändå ha blivit imponerande med skickliga fotografer och musiken av Timo Kaukolampi och Tuomo Puranen fungerar rätt bra i sammanhanget. Men berättelsen skulle ha riskerat att falla platt utan Richard Stanleys #metoo-skandal. Också med den färdiga produkten kan man säga att som en dokumentär om ockultism är Shadowland ingen höjdare i sig, men som en dokumentär om #metoo är den utan vidare sevärd. Laddningen blir extra stark när det hela berör en kult som kretsar kring det kvinnliga och gudinnan. Sedan anklagas en av männen i rörelsen som på det religiösa planet dyrkar kvinnan att vara brutal och monstruös mot kvinnorna i vardagen.

***

Filmrecension: Shadowland (2024)

Regi: Otso Tiainen
Manus: Kalle Kinnunen, Otso Tiainen
Fotograf: Max Smeds, Peter Flinckenberg
Musik: Timo Kaukolampi, Tuomo Puranen
Producent: Kalle Kinnunen
Skådespelare: Richard Stanley
Genre: Dokumentär
Speltid: 99 min

Åldersgräns: 12 år