Motsvarande exempel symboliserar endast ett fåtal av partier och profiler som agerar liksom samtidens alkemister. De ger sken av att tillverka guld, men i själva verket rör det sig om giftblandningar vars ämnen splittrar och destabiliserar västvärldens liberala demokratier.

I sitt aktuella alster ”Alles Propaganda” talar den tyske kommunikationsexperten Birand Bingül om att vi redan befinner oss i ett undantagstillstånd då hat, vrede och fake news
är centrala fenomen i kampen om den politiska makten.

Författaren har genuin och professionell mediabakgrund. Som journalist arbetade han inom public-service-bolaget ARD bl a för nyhetsprogrammet Tagesschau samt som tv-kanalens kommunikationschef.

Sedan 2022 är han vd för det privata PR-företaget Fischer-Apelt-Advisors.

Makt för maktens skull

Birand Bingüls bok lämnar obehagliga men nödvändiga spår. Efter lektyren av hans analys kan man drabbas av känslan att han lyckades med att systematisera och sammanfatta egna tankar och värderingar om en samhällsutveckling som oroar djupt.

I fokus har den tyske författaren med turkisk invandrarbakgrund partier och aktörer som brukar betecknas som höger- eller i undantagsfall även vänsterpopulistiska.

Bingül själv undviker däremot att känneteckna den sfären som ”populistisk” eftersom även politiker från ”normala” partier söker popularitet bland väljarna.

Enligt honom rör det sig om propagandapartier och propagandister som markant skiljer sig från traditionella mönster.

I hans analys företräder partiorganisationer speciella samhällsintressen som sedan ska forma den konkreta politiken. I regel finns även historiska och värderingsmässiga rötter till de respektive väljargrupperna.

Propagandapartierna däremot idkar en medveten strategi gärna med en position utanför det etablerade systemet. Avsikten är att sedan agitera för politiska idéer med potential för att komma nära eller ta över makten.

Det innehållsmässiga budskapet menar Briand Bingül är egentligen oväsentligt eftersom syftet är att erövra makten för maktens skull.

Provokationer som styr

Enda förutsättning är att ämnet väcker känslor och polariserar i en grad som kan ha attrationskraft bland osäkra eller labila väljargrupper.

Väldokumenterad i det sammanhanget är utvecklingen för det tyska högerpartiet AfD. Startskottet för projektet avfyrades 2013 med udden riktad mot EU och euro.

Partiet fick dock endast smärre upplutning. Dess nationellt orienterade sakpolitiska agenda bet aldrig riktigt på tyskarna.

Sedan kom flyktingkrisen och efter allehanda partiinterna uppgörelser formade de nya ledarna en uttalad främlingsfientlig och rasistisk kurs.

”Vi ska ta tillbaka vårt land och folk”, var parollen som myntades av den förre ordföranden Alexander Gauland.

Även den nuvarande ledaren Alice Weigel talade i förbundsdagen om faran att muslimska ”sjal- och burkatjejer” samt att andra ”odugliga individer” (Taugenichtse) kommer att drabba förbundsrepubliken.

Vissa framstående profiler spred dessutom rykten om ”massvåldtäkter” och anmäldes för hets mot folkgrupp.

Partiets redan ökände högerextremist Björn Höcke propagerar fortfarande gång på gång konspirationsteorin om att det pågår en ett elitstyrt folkutbyte i Europa.

Under den senaste pandemin kompletterades AfD:s agenda även med påståenden om en ”corona-diktatur” samt den märkliga ”deep-state-myten”.

Bilden kan avrundas med att högerpopulism underkänner vetenskapliga bevis för människans ansvar bakom den hotande klimatkatastrofen.

Det trista är att AfD på sina håll får gehör för lögner och diverse absurda konspirationspåståenden. Bara en orsak för det ser kommunikationsexperten Briand Bingül i en professionell metod att vålla medial uppmärksamhet genom språkliga urspårningar. Hatiska och provocerande utfall i bl a sociala medier har den åsyftade effekten att förstärka de egna sympatisörernas fördomar samt att finna gehör bland nya.

Bingüls varningar för en demokratifientlig utveckling bekräftas i en utredning som 2020 presenterades av universitetet i Leipzig. Enligt den bidrog inte minst corona-krisen till att drygt 38 procent av tyskarna är i farozonen för att utveckla en konspirationsmentalitet (jfr 2018 30,8%). Ungefär lika många tror att hemliga organisationer har ett inflytande på politiska beslut.

Och det är tveklöst inte bara propagandapartiet AfD i Tyskland som istället för en sakpolitisk orientering använder sig av lögner och myter som ett instrument för att få makt och inflytande.

Historiska modeller

På en del ställen i sin bok belägger Birand Bingül att de metoder som idag driver fram främst högerpopulismens agenda har klara paralleller i den mörkbruna tyska historien.

Mycken uppmärksamhet ger författaren i det avseende även för USA:s före detta president Donald Trumps politiska attityder.

Självfallet sätter han inga likhetstecken mellan nazisternas syften och de aktuella propagandapartier och -aktörer, men att blunda för de gemensamma dragen
vore en björntjänst för viktiga politiska insikter.

Birand Bingül på en konferens av Heinrich-Böll-Stiftung år 2011. (Foto: Stephan Röhl/Wikimedia Commons)

Bingüls aktuella analys slår fast att det tyska nazistpartiet och des främsta fanbärare har den tvivelaktiga äran att framstå som ”de moderna propagandapartiernas fäder”.

Han citerar bl a diktator Adolf Hitler som i ett tal var övertygad om manipulationens effekter. ”Massorna” skulle ha svårt att avslöja t o m de ”fräckaste lögner” och anser att dess kärna ändå består av rena sanningen.

Ingen rök utan eld, lyder ett välkänd ordspråk. Metoden att elda på med lögner och producerar fram en svårgenomtränglig rökridå har närmast modellkarakter och fått tråkigt nog ingång i samtidens moderna konfliktmönster.

Det är ingen slump utan en medveten kommunikationsstrategi när den bevisligen notoriske lögnaren Donald Trump utsprider osanningar om till exempel “the Big Steal“. Den knappast dolda avsikten är att väcka onda känslor och fantasier om hämndbegär bland den republikanska väljarbasen.

Innan nazisterna övertog makten i Tyskland svartmålade NSDAP:s propagandachef Joseph Goebbels oberoende tidningar som “Lügenpresse“ och ”folkets förbannelse”.

Även i det avseende är parallellen med Trump knappas långsökt. ”You are fake news“ följdes i hans retorik upp med förtalet om kritiska medier som ”det amerikanska folkets fiender”.

Dessa och en rad andra exempel innebär för Birand Bingül att de ansvariga propagandastrategerna oblygt återvinner nazistiska glosor för att öppna en väg till makten.

För att vinna folkets uppslutning använde sig manipulationsproffsen som Hitler och Goebbels i synnerhet av egna printmedier samt storskaliga evenemang för att förankra en ödesdiger politisk agenda.

Dåtidens massmöten har enligt kommunikationsexperten Bingül till stor del ersatts av sociala medier som underlättar att lögner och konspirationspåståenden sprids med en rasande snöbollseffekt.

I det sammanhanget åberopar han även den finländska journalisten Jessikka Aros åsikt om de sociala medierna som i propagandisternas händer riskerar att instrumentaliseras som massförstörelsevapen.

Recension: Birand Bingül; Alles Propaganda. Wie Manipulation unsere Demokratie gefährdet (2023); Atrium-Verlag; 127 s.