Men Göteborg är bara ena halvan av berättelsen. Chadiens mormor, Ulla Söderhjelm, utvandrade från Helsingfors 1923 då hennes far, dagdrivarförfattaren Henning Söderhjelm, fick arbete som recensent på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den finlandssvenska bakgrunden utgör en stilla bakgrundston till författarskapet.

Som barn tillbringade Chadien många långa somrar på släktens sommarhus utanför Tammerfors, en plats han fortfarande återvänder till ibland. Denna rörelse mellan Finland och Sverige, mellan ursprung och nutid, ger ytterligare djup åt ett skrivande som i hög grad kretsar kring minne, arv och tillhörighet. Att ta hämnd på sig själv är tillägnad Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel som tragiskt avslutade sitt liv 2008 och redan där sätts samlingens ton.

Det första som möter läsaren är ett enkom rött omslag med svart text. Tankarna går instinktivt till blod, våld och ond bråd död, nästan som en visuell blinkning till filmen The Shining. Men efter att ha läst samlingens sjuttio sidor framträder en annan bild. Det här är inte en diktsamling som skriker. Den sjunger lågmält.

Att ta hämnd på sig själv är en sorgsen och melankolisk diktsamling. Diktjaget rör sig genom minnen från barndom, ungdom och vidare in i det unga vuxenlivets vilda år. En silvergrå ton av melankoli genomsyrar hela läsupplevelsen genom en dimma av nostalgi, förlust och lojalitet. Chadien skriver:

Jag minns en gång för längesen
jag minns två hungriga unga män
som levde för konsten och för festen
på månadsvisa bidrag från socialen

som skrattades ut på pantbanken
i den arbetslösa arbetarstaden
som skrev på romanen och övade riffen
i den underbara nittiotalskrisen

Minnet är samlingens motor. Upprepningarna driver dikterna framåt, nästan som refränger och det finns en tydlig musikalitet i språket. Rytmen är inte bara ett stilgrepp utan en identitet: Chadien skriver som musiker. Det är lätt att föreställa sig en lågmäld gitarr i bakgrunden medan raderna vecklar ut sig. Och det fungerar; poesin känns sjungen lika mycket som skriven.

Tematiskt kretsar boken kring vänskap, skapande och överlevnad – kring konsten som livlina när världen skaver. Titeln antyder självdestruktion, men i texterna pågår snarare en kamp för att stanna kvar. I en av samlingens starkaste passager skriver Chadien:

för enklast förstås vore att avsluta allt
att långsamt slockna eller lämna helt kvickt
men den lätta vägen var aldrig min melodi

döda poeter skriver inget alls som bekant
och jag har redan skrivit för lite av vikt
värre än att försöka är bara att låta bli

Här blottas en trotsig livsvilja mitt i mörkret. Att skriva blir en motståndshandling. Att fortsätta skapa blir ett sätt att hedra både de döda och sig själv.

Jag uppskattade den här diktsamlingen mycket. Den är skriven på ett självutlämnande sätt utan att bli poserande, personlig utan att bli självupptagen. Och mitt i det kolsvarta mörkret finns något annat: en envis glöd. Att ta hämnd på sig själv visar att även när allt tycks vara förlorat kan poesin och musiken vara livlinan som håller en kvar.

Recension: Andreas Chadien; Att ta hämnd på sig själv (2025); Poesiwerken Publishing; 80 s.