Innan första scenen rullar igång garderar sig regissören Selma Vilhunen och manusförfattaren Ilona Ahti med en programförklaring. Detta är en fiktiv berättelse baserad på en sann historia. Sen rullar det på av bara farten. Jag både skrattar och gråter i biosalongen. Gråter över den unga kvinnan, pappas flicka, som mister sin far allt för tidigt. Gråter när hennes partner psykar och förminskar henne verbalt. Morrar åt skivbolagsskitstövlarna när de låter sin guldkalv gå, för att Markku Impiö är ute ur bilden. Njuter när hon återtar kontrollen över sin karriär och sitt liv. Att en film väcker känslor hos publiken är ett kvitto. Ett annat är att ansatsen är ärlig.

Den konstnärlig symbiosen lägger grunden för ett nytt musikaliskt landskap. Filmen som landar lagom till Kaija Koos 40-års jubileum, är varken en dokumentär eller en självbiografi. Snarare är den en mix av de förra i kombination med ett traditionellt drama, kryddat med det offentliga narrativet. Det råder ingen tvekan om att de konstnärliga ambitionerna är höga, vilket bland annat tar sig uttryck i tidsenlig rekvisita och vackra scener.

Oona Airola och Jari Virman gör lysande gestaltningar av det äkta paret Kaija Kokkola och Markku Impiö, som dessutom är varandras superkrafter. Duons kreativitet kom att omvälva Finlands musikscen på tröskeln till ett yrvaket 1990-tal. Det lilla landet i norr blir en del av den (kontinental)europeiska gemenskapen, marknadskrafterna släpps fria, den unga generationen stiger ut ur krigets långa skugga och telekom tränger undan skogen och pappret. I denna brytningstid lotsar Kaija Koos klockrena röst som tolkar Impiös lyhörda poesi det finska folket in i det nya decenniet. Duon får publikens kärlek, för publiken vet vad sångerna handlar om. De handlar om livet.

I början av karriären utgör Kaija Kokkola, Markku Impiö och sonen Olli en kärleksfull och bohemisk familj. Senare kommer framgångarna att fjärma dem ifrån varandra. (Foto: Cata Portin)

Kokkola och Impiö var inte bara makar, de smälte också samman i en konstnärlig symbios. De är inte de första i världshistorien som gjort det, men unika i Finland vid den tiden. De hade sinnesnärvaro att snappa upp den andras känslor och förvandla dem till en universal sanning, som vem som helst kan leva in sig i. Det första beviset på samarbetet är låten “Viimeinen lento” som springer ur Kaijas sorg efter fadern, flygaren Kalevi (Taneli Mäkelä), som dör i en flygolycka, allt för tidigt.

Kan idolskapets glans delas rättvist?

Problemen – både de privata och de karriärmässiga – börjar i och med att det är hon som står på scenen och blir frontfigur för samarbetet, medan han verkar i bakgrunden. Kaija Koo är en legering av bådas begåvningar, blir hon en egen produkt. Rollerna sår split mellan det konstnärliga och det populära. Impiö känner sig trängd i kulisserna, upplever att Kaija får all uppmärksamhet. Kaija Koos explosiva popularitet blir en fruktbar grogrund för Impiös tilltagande bitterhet och alkoholism. Varför sjunger hon mot honom, inte med honom?

Filmen visar hur svårt det är att jobba ihop och vårda ett äktenskap. I offentligheten är det med snudd på omänskligt, då allt sker inför öppen ridå. Det krävs en oerhörd styrka att hålla god min när tillvaron går i kras. Den svenska popgruppen Abbas upplösning förefaller inte lika våldsam som Kokokkolas och Impiös, men nog ryser lyssnaren när Agnetha Fältskog sjunger “The Winner takes it All” rakt ur hjärtat under pågående skilsmässa med Björn Ulvaeus. The Show Must Go On. Det är för sent att backa bandet. Kaija Koo är redan ett populärkulturellt narrativ och en maktfaktor.

Flaskan spelar första fiolen

I början av filmen varslas publiken om Impiös alkoholism via en tjechovsk markör när Kaija hittar pojkvännens pappas undangömda flaska i dennes LP-samling. Varför står den här?, undrar hon. Det får du fråga farsan, svarar Markku kort. Kaija blir dock varse. Enligt den tjechovska devisen ska ett gevär som hänger på väggen i pjäsens första akt avfyras innan ridån går ner. När det smäller till, smäller det ordentligt.

Alkoholen förändrar den intuitiva konstnärssjälen till ett självcentrerat, aggressivt och grymt monster. Hur kunde du alltid skriva så vackra ord, men aldrig säga ett snällt ord till mig? undrar Kaija i en av filmens starkaste scener. Makarna sugs in i en destruktiv spiral av anklagelser och psykiskt våld. När problemen uppdagas, räds jag som tittare att Impiös alkoholism på finskt sätt ska ta för stor plats på scen, stjäla uppmärksamhet av Kaijas revansch. Som tur är sker det inte. Parets dödsdans skildras rätt osentimentalt och faktiskt med en dos humor. Impiö anklagas inte för sitt tillstånd, det är som det är. Kaija har själv sagt att hon önskar att filmen kan bidra till en bredare samhällsdiskussion kring alkoholism. Idag säger sig de tidigare makarna sig vara vänner och Impiö har också talat ut om sitt drickande i pressen. Det fiktiva lever parallellt med det offentliga.

Vi ser det vi redan vet

Och kanske är det här jag finner min enda invändning mot filmen. Visst har alla inblandade via media intygat publiken om att de respekterat varandras konstnärliga integritet. Man medger öppet att Kaija bjudits in att medverka för att filmteamet inte vill göra sig skyldig till övertramp. Kaija backar upp beslutet genom att bekräfta att de gjort sina egna val. Allt skildras inte exakt som det var i verkligheten, men stämningen är rätt.
I den kontexten blir också det som inte sägs, eller som bara glimtar till, intressant. I verkligheten fortsatte Impiö att skriva texter när såren från skilsmässan läkt, om ej i monopolställning. Bland annat har han skrivit fina låtar som “Koruton” och “Kaksi lastua vain”, som en slags fortsatt dialog efter försoning.

Samtidigt hade det nog inte blivit någon film om Kaija Koo inte fått ett nytt skivbolag som såg hennes potential och var beredd att satsa på Finlands hårdaste mimmi. Det är otvetydigt att hon med albumet “Vapaa” (Fri) omfamnade en råare, vildare och friare stil. Och det är tydligt att nu är det Kaija som äger storyn. Ett osynat kort är Kaijas förhållande till kvinnorna i sin närhet. Modern (Maija Paunio) är Annikki eller Mummi, aldrig mamma.

Annikkis roll är möjliggörarens: att ta hand om hushållet och sitta barnvakt. Systern Ritva (Katariina Havukainen) reduceras till en statist, eller seinäruusu som man säger på finska. Svärmodern, som klart inspirerat Impiös författande, trots att hon enligt sonen bara skrivit orden till psalmer, ser vi inte ens skymta förbi en gång. Det säger något om den starkes rätt till självförverkligande på den svagares bekostnad. Och då talar vi inte fysisk eller mental styrka, utan strukturer.

Alla dessa trådar som vävs samman bidrar till ett format som hämtar inspiration från flera genrer men som lever sitt eget liv. Och det är ju ingalunda förbjudet att göra en film där huvudrollsinnehavaren får säga sitt. Men ändå undrar jag om det inte gör filmen lite väl tillrättalagd. Saknas det en kritisk udd? Eller är det jag som är en notorisk felsökare?

Hästen spelar en viktig roll i Kaijas liv. Först för att läka traumat efter faderns död, senare i hennes självständighetsprocess som kvinna och artist. (Som ryttare önskar jag dock att Kaija haft ridhjälmen på huvudet där hon spränger fram i galopp, även om jag ser symboliken i scenen). (Foto: Cata Portin)

Men då Oona Airola får stiga åt sidan när den riktiga Kaija i slutet träder in på scen, får jag lite vatten på min kvarn. En intressant effekt är då Airolas ansikte nästan osynligt transformeras till Kokkolas. Är det samma tanke som när man inplanterat drag av Kaijas röst i Airolas med hjälp av AI, fast Airolas bär mer än väl? Hursomhelst, känns det lite banalt att tittaren ska skrivas på näsan att Kaija Koo är den enda finska kvinnliga artist som sålt slut en konsert på stadion i Helsingfors år 2023.

Ridandes på sitt läppstift rockar the Kaija Koo loss i ett klipp ur arkivets skatter, som en symbol för hur hon jonglerat med alla roller i sin karriär och trots motgångar byggt upp sitt varumärke. Slutscenen ackompanjeras av ett CV som rullar upp på vita duken till tonerna av “Kaunis, rietas, onnellinen”. Men det där har publiken redan sett, hört eller läst. Så tystnar musiken abrupt och lampetterna i biosalongen tänds och jag undrar: Vad det var jag just bevittnade?

Fotnot/källor: Vissa fritt översatta citat, markerade i kursiv, är från filmen samt referenser från texter som behandlar filmen, bland annat från tidningarna Iltalehti, Iltasanomat och Apu. Min bedömning av filmen har även hämtat näring ur mediepersonen Kaija Koo, bland annat från produktioner som Vain elämää och Maria Veitola Yökylässä samt otaliga andra texter kring artisten. Mina glasögon skiftar möjligen i rosa: också för mig har Kaija Koos musik spelat en stor roll under olika livsskeden.

Filmrecension: Kaunis rietas onnellinen (2026)

Regi: Selma Vilhunen
Manus: Ilona Ahti
Fotograf: Jarmo Kiuru
Producenter: Rimbo Salomaa, Anna Nuru, Markus Selin, Jukka Helle
Produktionsbolag: Solar Films
Skådespelare: Oona Airola, Jari Virman, Maija Paunio, Taneli Mäkelä, Katariina Havukainen
Genre: Drama, biografi, musikalfilm
Speltid: 117 min

Åldersgräns: 12 år