Koncernchefen Alexander Bargum debuterade som poet förra året med diktsamlingen All tid leder hit (Ellips), där Bo Carpelan känns som en viktig inspiration för Bargums skrivande. Som läsare av All tid leder hit får jag följa med på en resa genom tid och dröm fram till en meditativ verklighet som ger mersmak. Än en gång får jag bekräftat vilken hög kvalité av lyrik som ges ut på Ellips och att en poet lyckas med en sådan här stark debut inom poesins värld, tillhör undantagen.

Ålänningen Carina Karlsson imponerade mig även med Marconirummet (Schildts & Söderströms) förra året. Karlsson har mest skrivit romaner på sistone och därefter var en diktsamling mer än välkomnad och vilken intensiv läsning denna bok är som är fylld av vemod och saknad. Marconirummet speglar avståndet mellan en man på havet och hans fru och barn som är på land. Jag kommer att läsa om denna diktsamling flera gånger. Det finns någonting vilt i Karlssons poesi som bländar fantasin.

Rosanna Fellman som säkert de flesta av er läsare känner till vid det här laget gav ut Det Jakobstad ingen vill ha (Förlaget) förra året. En brutal skildring av en vacker liten kuststad som efter läsningen inte känns så lockande längre. Fellman skriver så det ryker om det i sin poesi och det är svårt att inte beröras av hur vidriga människor kan vara mot varandra i miljöer av mobbning och utanförskap.

Eva-Stina Byggmästar som även tillhör de mer kända poeterna från Svenskfinland gav ut Snöapan (Fri Press) 2024 som är en efterföljare till Låt hjärtat tala hjärtats språk och som bildar en trilogi med den kommande Zenmästaren.

Byggmästar skriver filosofiskt i Snöapan och diktjaget befinner sig bland annat i avlägsna japanska landskap, där tehus och meditation går hand i hand med rader om reinkarnation. En både inspirerande och spännande diktsamling och jag ser redan mycket fram emot den sista delen av trilogin.

Ombord på obebodda vatten (Ellips) heter Metha Skogs mångbottnade diktsamling från förra året som bäddar in mig som läsare i en hypnotisk rytm. Diktsamlingen är väldigt komplex och kräver både fokus och tålamod och är definitivt inget för läsare som till exempel gillar mer enkel naturromantisk poesi. Det känns lite som att dikterna i Ombord på obebodda vatten är flera dikter inuti dikten som kräver en hel del omläsningar för att uppnå bästa effekt.

Martina Moliis-Mellberg gav ut medusa (Schildts & Söderströms) som jag hade skyhöga förväntningar på efter den briljanta Falk som kom ut 2021. Tyvärr nådde inte denna diktsamling upp till samma nivå som föregångaren och blir för mig en halvljummen diktsamling som utspelar sig i undervattensmiljö bland maneter och koraller. Inte min kopp te helt enkelt.

Agneta Enckells Obeskrivligheten (Förlaget) är den avslutande delen i väntandets trilogi som är tillägnad Enckells föräldrar. De tidigare delarna, inte ett ord (jag är naken) (2014), tillägnades poetens man, och (med eget namn, utan namn, ditt namn) (2020) hennes son.

Enckell är en utan tvekan en skicklig poet vars diktspråk är både mångfasetterat och inspirerande i Obeskrivligheten, som jag rekommenderar varmt. Det finns så mycket liv mellan raderna i denna diktsamling som bokstavligen andas och framförallt skriver ingen annan finlandssvensk poet som henne.

Avslutningsvis har jag läst poesi av två egenutgivare från Svenskfinland från 2024 – Skör musik för den som lärt sig lyssna av Gunilla Malm som bjuder på naturblomstrande och stillsam lyrik som sätts i kontrast mot bland annat hänsynslöshet som belönas i samhället. Kontraster som fungerar bra i upplägg som detta, medan [Haicurriculum] av Gunnar Högnäs bjuder på haikudikter som gnistrar av allvar och lekfullhet i både format och innehåll. Högnäs är helt klart en intressant och innovativ poet som går sin egen väg på poesins vägar.