Även i Tyskland medförde Vladimir Putins krigspolitik djupa spår. Redan den 27 februari markerade förbundskansler Olaf Scholz inför parlamentet i Berlin grava konsekvenser.

Det hotfulla läget omskrev han i glosan ”Zeitenwende” som bör tolkas med en ny tidsanda. Den vänder upp och ner på traditionella tankemönster.

Så kommer t ex den årtiondelånga avspänningssstrategin att organisera en ”gemensam säkerhet” med Ryssland framöver att ersättas med en orientering att åstadkomma fortsatt trygghet ”mot” Ryska federationen.

Scholz hävdade att tidigare nedrustningssignaler inte fick någon motsvarighet i Moskva och varslade som bekant om ett för Tysklands del historiskt enastående upprustningspaket på över 100 miljarder euro.

Ytterligare signaler under rubriken ”Zeitenwende” sändes häromveckan även av SPD:s ordförande Lars Klingbeil. I ett drygt trettio minuters anförande inför den partinära Friedrich-Ebert-stiftelsen i Berlin trampade han igång en debatt om förbundsrepublikens framtida ambitioner som tänkbar ”Führungsmacht” i Europa.

Självkritik

Själva termen kan enligt en analys i veckotidningen Die Zeit medföra oönskade associationer från Tysklands mörka historia eftersom den består av ”Führung” – ledning – och ”Macht” dvs makt.

Visst är ordsammansättningen känslig och har potential att väcka irritationer. Men en del skepticism tycks dock mera finnas inom de egna socialdemokratiska lederna än utanför de tyska gränserna.

I Zeit-artikeln fastslås att man främst i Polen, Baltikum och Ukraina snarare kräver ett starkare ansvarstagande av EU:s ekonomiskt största stat.

I talets inledning konstaterar Lars Klingbeil att Tyskland självfallet inte är skyldigt för en utveckling som ledde till det militära övergreppet mot Ukraina.

Ändå reser han den självkritiska frågan om vad landet borde ha gjort annorlunda innan det ödesdigra datumet 24 februari?

SPD:s avspänningspolitik började med Willy Brandts och Egon Bahrs diverse avtals- och fredsinitiativ genemot Öststaterna. De mynnade senare ut i den tyska återföreningen och öst-väst-konfrontationens upplösning.

– Krig mellan staterna i Europa ansågs som verklighetsfrämmande”, säger Klingbeil eftersom fredsordningen byggde på osårbara gränser och statlig suveränitet.

Till SPD-ledarens aber hör däremot också kritiken om att man redan på ett tidigare stadium borde ha uppfattat de fredshotande signaler som Putin utsände med anfallet mot Georgien och ockupationen av Krimhalvön.

Klingbeil beklagar att man inte såg dessa och andra tecken på att Ryssland i allt högre grad muterade till en auktoritär stat.

Nya svar

I en intervju med SPD:s medlemstidning Vorwärts fördjupar han den analysen.

– Vi måste reagera på att Putin leder ett imperialistisk anfallskrig. Vi får inte vara naiva, säger han och hävdar vidare att den ryske diktatorn inte längre är en pålitlig aktör.

Förändringarna kräver nya svar. Först och främst vädjar Klingbeil om sammanhållningen inom västvärlden. För att säkra den målsättningen behöver man även inom EU göra en del läxor.

SPD-ledaren kommer i det avseende inte med några färdiga recept, men åberopar ändå att mycket hänger på förbundsrepublikens initiativförmåga.

– Tyskland måste ha ambitionen att agera som en ledande makt, framhåller han.

Han anser vidare att landet arbetat fram förtroendet och däremed efter 80 års återhållsamhet fått en ny roll i det internationella koordinatsystemet.

Ledning betyder i hans tolkning inte något rabiat eller bredaxlat uppträdande utan i hög grad kooperation med partnerländerna samt respekt för andras åsikter.

Till sin vision räknar Klingbeil inte minst idéen om en feministisk utrikespolitik.Mera konkret blir han genom vädjan om att EU i framtiden måste fortsätta som en handlingskraftig allians. Som bara en förutsättning för det yrkar han på reformer för att avskaffa den ibland förlamande principen om samstämmiga beslut.

SPD-ordföranden är medveten om att den rollmodellen kommer att medföra hårda påfrestningar på Tysklands finansiella och politiska krafter.

I slutet av sitt tal hänvisar Lars Klingbeil till att han tror på den styrkan som ligger i socialdemokratiska värderingar som solidaritet, frihet och trygghet.

Vart diskussionen som SPD-politikern utan tvivel satte igång sedan leder till i praktiken återstår att se och rapportera vid senare tillfälle.