Under sista februariveckan ringde jag henne med avsikten att boka tid eftersom hårvårdsnäringen fick lov att öppna igen den 1 mars. Efterfrågan till hennes service var stor och hon var i behov av klirr i kassan för att kompensera för en över tio veckor lång period utan intäkter.

Eftersom jag är en trogen kund fick jag ett ”omoraliskt erbjudande”. Optionen var att smyga in bakdörren några dagar innan det officiella öppningstillfället. Jag avslöjer inte om jag tillvaratog hennes offert eller om jag väntade. Men nu är kalufsen i alla fall klippt och skuren.

Stämningen dämpad

Om frisörsalongernas återupprättade näringsfrihet kan tolkas som ett litet vårtecken för andra nödlidande branscher är dock dessvärre för tidigt att säga.

Efter nedstängningen av till exempel hela detaljhandeln (undantag livsmedelssektorn), varuhusen, restaurang-, rese- och hotellverksamheten, kulturevenemang samt alla tjänster i samband med privata eller offentliga fester drabbas hundratusentals tyskar fortfarande med grava inkomstbortfall. De statliga kompensationserbjudanden upplever främst småföretagare eller självständiga kulturidkare som bristfälliga. Många anställda korttidsarbetar och tvingas söka socialhjälp.

Än så länge har varje försök att utveckla en hållbar strategi för en stegvis öppning bromsats upp av epidemiologernas varningar om att infektionsläget då kan ta ny fart i form av en ”tredje våg”.

Längtan efter att återfå alla grundlagsstadgade rättigheter som rörelse- eller näringsfrihet är enorm. Än så länge är ändå en stor majoritet av tyskarna tålmodiga. Den dominerande insikten är att politiska beslutsfattare inte kan ”förhandla” med covid-viruset om att äntligen dra sig tillbaka. Det förväntas seriösa åtgärder för att inte utsätta samhället för ännu fler infektionsoffer.

Vaccineringen och ökade testmöjligheter står högst på agendan. Men upprepade förseningar och organisatoriska problem lämnar ytterligare ogynsamma spår på tyskarnas mentala status. I det aktuella numret av nyhetsmagasinet Der Spiegel fastslås att förbundsrepubliken befinner sig mitt i en ”corona-blues”.

Val utan rörelse

Och dessa svårmodiga takter lär nog också ackompanjera åtminstone upptakten för supervalårets start i mitten av mars. Först till urnorna (eller brevlådan) går valberättigade i de sydvästtyska delstaterna Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.  Under årets lopp följer sedan ytterligare fyra delstatsval samt höstens omröstning till förbundsdagen i Berlin.

Oavsett framstegen att skydda befolkningen med hjälp av den trögt pågågende vaccineringskampanjen så krävs inte mycket fantasi för insikten om att årets olika valrörelser blir historiskt enastående. De kommer inte att följa de traditionella mönstren.

Coronapandemin skapar ideligen nya regelverk och språkliga innovationer. Så talas i  skolorna exempelvis om ”hybridundervisning” när eleverna delas upp i online- och kontaktundervisningsgrupper. En aktuell nyhetsrapportering talar numera även om ”Verweilverbot”. Ordet var obekant för mig. Det gick ut på att kommunala myndigheter i Düsseldorf bestämde att folk ute på promenad längs Rhenfloden inte fick dröja kvar på ett ställe. Avskiten var självfallet att minska virusspridningen.

Klassiska instrument i alla tidigare valrörelser var offentliga torgmöten eller valstugor på centrala shoppingcentra där kandidaterna möttes upp för kontakt med väljarna.

Under den närmaste framtiden lär dessa och andra evenemang på partihusen eller i större arenor dock falla offer för pandemins stränga normer att undvika samröre.

Den tyska valrörelsen kommer såledas att startas i aerosolspridningens diktat.

Chansen att denna närmast sterila valrörelse kommer att fasas ut i sensommaren måste nog än så länge betraktas med en stor nypa salt.

Prognosläget

De första två tillfällen att bevaka om covid-19-pandemin även får politiska implikationer sker den 14 mars på  delstatsparlamenten i Stuttgart och Mainz.

Enligt de senaste aktuella prognoserna verkar den regerande koalitionen mellan Bündnis 90/Die Grünen och CDU i Baden-Württemberg komma på ungefär samma röstläge som för fem år sedan.

Däremot faller SPD från 12,7 till enbart 10 procent.

Några proteströster från coronapolitikens motståndare till förmån för det högerpopulistiska AfD noterar mätningarna inte. Partiet ligger på 11 procent vilket innebär en förlust på över fyra procent jämförd med 2016.

Även i Rheinland-Pfalz backar AfD från 12,6 till aktuellt ca 8,5 procent.

Den spännande frågan i den delstaten gäller om SPD kan fortsätta att leda en s k trafikljuskoalition tillsammans med De gröna och det ”gula” liberala partiet FDP.

Knappt två veckor inför valet leder CDU med 33 procent medan SPD tycks krympa från 36,2 till drygt 30 procent.

Prognosläget till förbundsdagsvalet i september är ungefär på samma nivå som i slutet av 2020 med CDU/CSU på första, De gröna på andra och SPD på tredje plats.

Statistiken talar om 33-35 för de kristliga systerpartierna, 19-20 för De gröna och 15-17 procent för SPD. Men det kan ändå röra sig om en skenstabilitet eftersom varken CDU/CSU eller det gröna partiet har nominerat en kanslerkandidat.

För socialdemokraterna kastade som bekant Olaf Scholz hatten i ringen. Han hoppas på sin chans när medvetandet om att den populära Angela Merkel inte fortsätter får en bredare förankring bland väljarna.

Även på förbundsdagsplanet verkar AfD:s blomstringstid vara över. Högerpartiets prognos är ca fyra procent lägre än 2017 års valresultat på 12,6 procent.

Oavsett vilka maktpolitiska konsekvenser det innevarande supervalåret i coronapandemins skugga har, så kan man redan idag slå fast att den demokratiska kulturen kommer att lida. Att endast få uppleva kandidaterna på diverse online-kanaler eller på eter- och tevemedierna är som att få en fransk trerättersmenu severad på burk – glädjelöst!