Vad är en essä, hur har essän förändrats genom tiderna och hur skriver man en essä? Det är frågor som Arbetarbladet bland annat har diskuterat med essäisten Sven-Erik Klinkmann från Vasa.

Det är en höstkylig söndag som jag har blivit bjuden hem till Sven-Erik som är på gott humör och hälsar mig välkommen till sin bostad i centrala Vasa. Vi sätter oss ner vid köksbordet där både kaffe och bullar är framdukat, tillsammans med en bunt böcker som Sven-Erik har skrivit.

Inledningsvis berättar Sven-Erik att han började skriva essäer i samband med att han slutade med sitt journalistarbete på Vasabladet som hade börjat kännas jobbigt för honom. Den första essäboken som kom ut hette Motpunkter och möteslinjer: tankar kring tillvarons enhet och kom ut på dåvarande förlaget Författarnas andelslag och det skulle inte dröja länge innan både diktsamlingar, prosadiktsamlingar och fler essäböcker skulle ges ut av honom.

– En del av texterna i debutboken hade varit publicerade i Vasabladet, men när boken kom ut hade jag redan slutat där. Det fanns många filosofiska texter där jag t.ex. kunde skriva som ”Jag sitter uppe på taket på vårt egnahemshus och så hör jag en granne som spikar någonting och hammarslagen börjar låta som musik medan jag satt och tittade på småfåglarna runt omkring mig och så skrev jag dikter om det också”, berättar Sven-Erik med nostalgi i rösten.

Vi pratar vidare om skillnader i att skriva essäer och poesi och Sven-Erik menar att den största skillnaden som han börjat förstå mellan de olika genrerna är att det är väldigt intensivt att skriva poesi, där man ofta gräver i sitt inre i landskapet mellan sömn och vakenhet för att få tag på psykiskt material som man kan använda till sitt skrivande.

Skrivandet av essäer kan inte lösa alla de problem som journalistiken kan tänkas innebära, som att ha ont om tid och att skriva alltför entydigt om någonting som är komplext, säger Sven-Erik och tillägger att essäskrivande handlar om att tillföra ett visst ämne en personlig ton, någonting som kan bottna i personliga intressen, minnesarbete och känslor, vilket gör essän mer personlig än journalismen. Men samtidigt söker essäisten det sanningsenliga, om inte sanningen som sådan som är oerhört svår att tackla så sanningsenligheten.

Sven-Erik Klinkmann framför en bokhylla hemma hos sig i Vasa. (Foto: Nicko Smith)

Förutom att börja skriva dikter och essäer, så var även Sven-Erik redaktör för kulturtidskriften Horisont i tre år på 1980-talet. Tiden gick och därefter gav Sven-Erik ut en slags reportagebok som hette Thölix Tidningsman på Schildts förlag i början på 1990-talet; En bok som var väldigt viktig för Sven-Erik som han kommenterar som ett slags reparationsarbete för hans tid på Vasabladet.

– Jag intervjuade både Birger Thölix, Erik Sundqvist som var VD och Birgers fru Mona Thölix som hade ett antikvariat i stan till boken, minns Sven-Erik som fortsätter berätta att han hade haft med en bandspelare till intervjuerna och skrev av dem så noga som möjligt för att få med Birgers sätt att prata som var väldigt distinkt.

Vad är en essä egentligen enligt Sven-Erik som har skrivit många essäböcker?

– Det försöker jag indirekt svara på i min senaste bok Jag skriver för att minnas och för att glömma (Nostos, 2024). Boken grundar sig på ett föredrag som jag höll på Bokens hus i Vasa, där jag inte ens ville försöka svara direkt på frågan – vad är en essä, för då avgränsar man essän genom att samtidigt fråga – vad är inte en essä?

Sven-Erik fortsätter att berätta att hans böcker ofta ät undersökningar av olika fenomen, till en viss del om populärkultur, men även om t.ex. olika situationer där Sven-Erik undersöker ordet situation och att istället för att fråga vad är en essä så frågar han hellre – hur skriver man essäistiskt.

– Det finns inga enkla svar på vad en essä är. Det är en kamelontgenre och jag skriver på mitt sätt och sedan finns det andra som skriver väldigt annorlunda än mig. Man kan skriva journalistiska essäer, prosaistiska essäer, kulturvetenskapliga och naturligtvis poetiska essäer. Då rör man sig ju vid olika genrer, men man definierar dem ju inte riktigt.

Sven-Erik berättar vidare att det finns några olika faktorer i hans skrivande av essäer. Det första som även är det viktigaste enligt honom är att det måste finnas en personlig ingång i texten. Att det man skriver om måste ha betydelse och i Sven-Eriks fall har det varit mycket av både musik och film som har berört honom mycket.

– Distans är även ett nyckelord för att skriva essäer och tillika är det viktigt att ha känslor och affekt för ett material. Men man måste även ha en kritisk distans, så att man kan bedöma utgångsmaterialet och ens egen text. Det som händer när jag skriver essäer är att ”jag” är ett subjekt och det jag skriver om är ett objekt. När de här börjar röra sig mot varandra kan man inte riktigt säga var subjektet slutar och objektet börjar. När jag undersöker ett fenomen så undersöker jag även mig själv och hur jag förstår min värld och varför jag har blivit den person som jag är. Det är grundorsaken till varför jag skriver essäer. Sedan är det också oerhört roligt att skriva essäer.

Fakta är en viktig del inom essäskrivande enligt Sven-Erik. Även om essän som form är oerhört fri och kan handla om praktiskt taget vad som helst, måste man också respektera den verklighet som man undersöker i sitt essäskrivande, menar Sven-Erik. Verkligheten, styrkans i ens minnesarbete som samtidigt också är ett glömskearbete, affekterna, men också stilen som man arbetar fram, allt det ingår i det essäistiska skrivandet.

Intervjun börjar närma sig sitt slut och Sven-Erik berättar vidare om flera av de essäistiska böcker han skrivit. Böcker som både handlar om prinsessan Diana, Johnny Cash och Bob Dylan och om Sven-Eriks känslor och tankar om dessa människor och deras livsöden. Jag tackar därefter för intervjun och önskar Sven-Erik lycka till med sitt framtida skrivande på Arbetarbladets vägnar.