När vi för drygt femtio år sedan gick med för att förändra världen var solidariteten med Vietnams folk i fokus . Vi fördömde USA:s massiva och omänskliga angrepp på Vietnam och krävde ett slut på kriget. En av parollerna var, Yankees go home!

Idag är det solidariteten med folket i Ukraina som gäller. Vi fördömer entydigt Rysslands illegala och brutala angreppskrig mot Ukraina och kräver ett slut på kriget. Nu är det Ryssland som ska tillbaka hem.

x x x

Debatten går i svallvågor om hur det är möjligt att vi igen upplever ett storkrig mitt i Europa, hur vi ska få ett slut på det, och vad som kommer sedan.

Jag inspirerades eller snarare provocerades till att samla mina tankar till den här debattartikeln efter att ha tagit del av Nils Torvalds inlaga i Hufvudstadsbladet 11.9.2022 med rubriken ”Vi måste vinna kriget och handla nu!”

Personligen känner jag obehag inför retorik som talar om att ”vinna krig”. Men jag håller med om att det ligger i hela Europas säkerhets- och framtidsintressen att Rysslands framfart i Ukraina och deras planer för att återföra Ukraina till den ryska maktsfären förhindras.

Vad som däremot förbryllade mig var Torvalds resonemang om vad som gjorde det möjligt för Ryssland att skrida till verket med sina aggressiva avsikter.

Efter en kort genomgång av de tysk-ryska relationerna sedan första världskriget (instämmer med det mesta där) kommer han fram till 1970-talet, KSSE-processen och Willy Brandts Ostpolitik. Han får det till att denna avspännings- och samarbetspolitik har varit en slags illusion om en ”virtuell värld av goda och fredsälskande stater”. Och att stegen att ta nya initiativ för att bygga ihop öst och väst var en fälla de tyska socialdemokraterna gick i och som sedan – i synnerhet genom Gerhard Schröders säregna eftergivenhetspolitik gentemot Ryssland – lett till ett beroende som nu Ryssland till fullo försöker utnyttja till sin fördel.

Ingen rök utan eld. Men en grov förenkling som nästan helt förbiser vad avspänningspolitiken – inklusive Brandts Ostpolitik – egentligen ledde till. Dess viktigaste historiska bidrag var att det kalla kriget upphörde, kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen ingick historiska avtal om kärnvapenbegränsningar, Sovjetunionen upplöstes, och det gamla sovjetdominerade östblocket uppluckrades och integrerades till stora delar med väst, inom EU och Nato.

Man kunde lite sarkastiskt säga att om någon gick in i en fälla som ett resultat av avspänningspolitiken var det Sovjetunionen, på bekostnad av inget mindre än sin egen existens.

Vad som sedan skett under de gångna cirka 30 åren omfattar också den märkliga och illusoriska undfallenhet den allt mera tragiska och isolerade karaktären Schröder representerar. Men sedan är det ju skäl att konstatera att när vi ser tillbaka på Tysklands roll är det inte bara Brandt och Schröder som gäller, utan minst lika mycket Kohl och Merkel.

Men det ekonomisk-politiska beroende som utvecklats mellan Ryssland och Europa (och i viss mån resten av världen också) har ju djupare rötter. Det ömsesidiga handelspolitiska utbyte och sedan beroende som uppstått har ju också varit en följd av det europeiska och delvis övriga internationella storkapitalets målmedvetna invasion och expansion på den ryska marknaden. Samtidigt har dörrar öppnats och avtal gjorts som släppt in Ryssland på den europeiska och internationella marknaden.

Att betrakta allt detta primärt som en slug fälla från den ryska statsledningens sida vore alltför behändigt. Det som legat i bakgrunden är ju snarare den vedertagna tesen om att ömsesidigt ekonomiskt beroende bidrar till politisk stabilitet och minskar risken för militära konflikter mellan parterna. Kapitalets intressen till fromma. Den gamla marxisten i mig skulle säga att den här strategin är ett exempel på hur den ekonomiska underbyggnaden påverkar den politiska överbyggnaden.

Nu kan man ju med facit på hand säga, att det gamla konceptet inte fungerat när det gäller Putins Ryssland. Han visade sig beredd att ta massiva politiska och militära risker stick i stäv med den ekonomiska integration han varit med om att främja. Att han med sin politik fullständigt raserat det förtroendekapital bl.a. KSSE-processen skapade mellan öst och väst tycks inte bekomma honom. Men det brutna förtroendet är också den viktigaste faktorn till att väst så beslutsamt gått in för att stoppa Putins offensiv.

x x x

Innebär då det som skett att det inte kan eller bör finnas en återgång till den typ av multilateralt regelbaserat samarbete som bl.a. KSSE representerar ? En direkt återgång till det förgångna är uteslutet. Vad som kommer efter det pågående akuta kriget beror förstås till stor del hur och när detta krig slutar.

Den svenska veterandiplomaten Sven Hirdman har i dessa dagar utgivit en artikelserie i tre delar om Ukrainakriget och utvecklingen i Ryssland (publicerad på Bevara alliansfriheten-nätverkets hemsida). Hirdmans resonemang tycks utgå från att det inte är möjligt för någondera parten att entydigt ”vinna kriget” militärt. Han utgår från att det finns ett behov att få ett snabbt slut på kriget, och att det ligger både på Putins och Zelenskyjs ansvar att få till stånd en vapenvila. Hans uppfattning är att en uppgörelse om vapenvila kan träffas enbart direkt mellan Putin och Zelenskyj ”när en viss militär jämvikt uppnåtts och beståndsdelarna är klara”.

Men också Hirdman utgår från att en vapenvila bara är första steget. Därefter kommer en längre och invecklad process med sikte på ett varaktigt fredsavtal. De första stegen i denna process är enligt Hirdman en uppgörelse om att alla ryska trupper lämnar Ukraina och att västmakterna ger avkall på sina sanktioner mot Ryssland. En av förutsättningarna för ett hållbart resultat är enligt honom att man satsar på tyst diplomati, bl.a. med hänvisning till hur Kubakrisen i tiderna löstes 1962.

Den ryske vänstersocialistiska dissidenten och fredsaktivisten från 1980-talets obundna fredsrörelse Boris Kagarlitsky har nyligen bidragit med en annorlunda analys av läget (How will the war end ? portside.org) Kagarlitsky, som under flera årtionden publicerat kritiska analyser av den globaliserade kapitalismen (där den ryska ekonomin ingår som en faktor), utgår från att de ”härskande klasserna i väst och Ukraina delar ett visst ansvar för kriget med Putins regim, men det är den regimen som är den primära faktorn bakom krisen”. Han menar att avsättandet av Putin är en förutsättning för att lösa krisen. Allt annat innebär de facto ett stöd för Kreml och underblåser en förlängning av kriget med alla dess katastrofala följder.

Också Kagarlitsky talar , liksom merparten av den oppositionella fredsopinionen i Ryssland, för ett snabbt slut på kriget och en vapenvila. Men samtidigt säger han att om inte vapenvilan innehåller en uppgörelse om att dra tillbaka ryska trupper till ställningarna de före den 23 februari 2022, skulle det vara en uppmuntran och erkännande av staters rätt att ockupera och överta territorier från andra stater med militärt våld.

Kagarlitsky har av ideologiska skäl i långa tider varit för ett regimskifte och en demokratisering av Ryssland, helt oberoende av Ukrainakriget. Nu är hans tes att kriget inte kommer att sluta utan ett regimskifte, och detta ser han inte som en ideologisk tes. Han konkluderar något sarkastiskt, att den minst dåliga vägen ut ur återvändsgränden (och kriget) skulle på kort sikt vara en slags ”putinism utan Putin”. Han ser detta som ett övergångsskede till mera djupgående förändringar, som enligt Kagarlitsky både den ryska eliten och folket börjar vara allt mognare för. Önsketänkande ? Det får framtiden utvisa.

För att endera parten skulle kunna ”vinna kriget”, skulle det väl kräva en ensidig och villkorslös kapitulering från den andra krigande partens sida. En sådan utgång verkar inte realistisk under nuvarande förutsättningar. Det är väl ändå vid förhandlingsbordet det resultat utformas som ger parterna möjlighet att tolka ”segerns” grad och trovärdighet. Att detta kan ta tid och kräva ytterligare mänskliga uppoffringar är något världen tyvärr får räkna med.

x x x

Under överskådlig framtid präglas huvudtrenden i den globala utvecklingen och geopolitiken av ökade ekonomiska, politiska och militära motsättningar mellan USA och den övriga västvärlden å ena sidan och Ryssland-Kina å den andra, och en ökad konkurrens om bundsförvanter i synnerhet i den globala södern. Den ekonomiska globaliseringen stagnerar och det är i synnerhet dess positiva verkningar – ökat ekonomiskt utbyte och dess bidrag till ökad välfärd i olika delar av världen – som blir lidande. Globaliseringens negativa verkningar – ökad ekonomisk ojämlikhet, fattigdom och miljökriser av olika slag – består.

Det är omöjligt att utmåla hur vägen till ett nytt och annorlunda regelbaserat multilateralt samarbete kommer att se ut. Men en aspekt av detta är att inte för eviga tider och basen av fundamentala historiska övertygelser utesluta Ryssland ut det internationella samarbetet. Politikens spelfält och våra sinnen bör vara öppna för att någon dag komma fram till nya relationer,

En relation som det emellertid inte finns någon återgång till är Europas beroende av Rysslands fossila energikällor. Här har den djupgående krisen fungerat som en katalysator för att påskynda den inledda gröna omställningen av vår ekonomi och dess energiförsörjning.

Vi får väl ställa vårt hopp till den ”tysta diplomati” Sven Hirdman med sin erfarenhet talar för. För oss som varit och är aktiva inom fredsrörelsen är utmaningen hur vi på gräsrotsnivå ska kunna bygga upp småskaliga kontakter med fristående folkrörelser och fredsgrupper i Ryssland och den vägen skapa en grund för ett förnyat förtroende i framtiden. Fredsrörelsen i Finland och Europa var ganska framgångsrik i det här avseendet på 1980-talet.

Utmaningen skiljer sig nu dramatiskt från det förgångna i ett avseende. Då verkade vi i det kalla krigets och kärnvapenupprustningens skugga. Nu är det ett hett och omfattande ”riktigt” krig med alla dess konsekvenser som uppställer gränser för samröret på gräsrotsnivå.

Men gräsrötterna finns och samröret behövs.

Folke Sundman