Sensommaren 2020 ekade Väinö Linnas ord från drygt sex årtionden tidigare inom mig, då jag  dammade av andra delen av hans torpartrilogi – den vars första del han avslutat med ovan nämnda  ord. Det var där jag hade stannat vid min senaste genomläsning några år tidigare; med  generationsskiftet på Koskela fullbordat, Akseli och Elinas bröllop undanstökat och det sena 1910- talets sorger instundande.

Med Linna som vägvisare dök jag ner i dem, genom det verk som – mer än någon av de andra  delarna – befäster hans torpartrilogis ställning som en modern nordisk klassiker, Linna som en  underklassens Runeberg. Resan tillbaka till Koskela hade börjat. I den grad den någonsin avslutats.

Vår historia

Sextio år efter böckernas tillkomst, hundra år efter Väinö Linnas födelse, förblir torpartrilogin ”Här  under polstjärnan” – Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp, trälar! (1960) och Söner av ett folk (1962) – höjden av hans författarskap. Det är en episk skildring av vårt lands mest turbulenta  årtionden, ur en enkel tavastländsk familjs perspektiv. Från år 1884, då patriarken Jussi dikar ut  prästgårdens kärr för att bygga torpet Koskela, fram till 1950-talet då arvingarna kan blicka ut över  det egna småbruket i ett nytt Finland. Samtidigt är trilogin mycket mer allmängiltig än så.

Under det senaste året har jag inte bara djupdykt i familjen Koskelas historia och livsöden. Under  lugna och isolerade kvällar har jag även tagit upp kontakten med min egen släkthistoria – likt Linna  med händelserna 1918 som en mittpunkt.

Brännpunkterna är många: vissa uppenbara, medan andra kräver mer fantasi. Men justera några  namn och årtal, förlägg händelserna till Hangö och Egentliga Finlands landsbygd, gör småbrukarna  till fiskare och dagsverkarna till hamnarbetare och plötsligt är familjen Koskelas historia även  familjen Lundins historia. En familjehistoria som säkert, i varierande form och utsträckning, delas  av oräkneliga andra i det som tillsammans utgör historien om vårt land.

Försoning

Det är en historia och en historieskrivning som Väinö Linna har bidragit till likt få andra författare.  Genom personintervjuer och ett grundligt förarbete lyckades Linna – slaktarsonen med  underklassperspektivet men en neutral familjehistoria – förstå och förmedla berättelser, som dittills  endast levt vidare i personliga minnen. I synnerhet Upp, trälar!, hans skildring av de faktiska  omständigheterna kring inbördeskriget, har med tiden lyfts upp som en grundsten i den nationella  försoningen kring kriget.

En försoning som på så många sätt har varit en förutsättning för mina och många andras personliga  efterforskningar. De senaste årtiondena – ja, bara de senaste åren – har bjudit på en strid ström av  verk kring händelserna 1918. Tabun har raserats, arkiv har öppnats upp och gjorts tillgängliga på  nätet. Historien har hunnit ikapp Finland.

Samtidigt har mycket gått förlorat. Många är de berättelser som försvann för alltid, i den  tystnadskultur som rådde i årtionden efter kriget – i min familj och många andras. Några familjeskrönor och ett par spridda anteckningar är allt som vittnar om hur de sedan länge  bortgångna tänkte och kände kring det som pågick omkring dem.

Här fyller Linnas trilogi än idag en viktig funktion: som en spegel av de människor, inte bara det  samhälle, som en gång var. Ett substitut för de berättelser som för alltid har tystnat, de tydliga svar  vi aldrig kommer få. De lever kvar i Linnas karaktärer.

Den lilla människan 

Att just karaktärerna bär vidare Väinö Linnas arv är symboliskt. De är trots allt Linnas stora styrka,  som i högsta grad skiner igenom även i Nils-Börje Stormboms utmärkta översättningar.  Karaktärerna. Människoskildringarna. Det är den lilla människan som står i centrum: hennes  levande och krossade drömmar, hennes hopp och förtvivlan, kamp och längtan – liv och död.

Den stora världens händelser skildras genom en människolins, genom dess effekter på den lilla  människan. Det handlar om starka individer och ännu starkare kollektiv. Självständighet och  enskilda människors öden må vara ett genomgripande tema men det är i relationerna till andra –  byn, familjen, föreningen – som karaktärerna blir levande. Alla är sin egen person, men ingen är helt unik: personlighetsdrag går i arv, både från generation till generation i Pentinkulma men också långt efter bokens slut. I Linnas karaktärer är det lätt att känna igen och lära av människodragen, både hos människorna i sin omgivning och hos sig själv.

I Väinö Linnas författarskap, som trots tunga teman präglas av en varm humanism och en säregen  humor, blir både historien och nuet levande. Hundra år efter hans födelse hittas och trampas vägen  till Koskela fortsättningsvis flitigt – trots att både Linna och hans karaktärer sedan länge blivit en del av den historia han själv hjälpte skriva.

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi…