Under evenemanget på Willy Brandt-huset i Berlin blandas minnen om gamla förtjänster med en debatt om samtidens politiska vägval.

Centrala anföranden hålls av ordförandeparet Lars Klingbeil och Saskia Esken. Förbundskansler Olaf Scholz talar om SPD:s fortsatta reformambitioner för landet.

På agendan står dessutom August Bebel-prisets utdelning till den förre partiledaren Franz Müntefering samt en utställning om partiets kvinnoprofiler under sexton decennier.

Och visst finns det skäl för att känna stolthet över en utveckling med 160 år långa rötter, men för att säkra traditionens fortsättning behövs även reflektioner om SPD:s aktuella läge.

Olika anfäder

Franska revolutionens budskap om ”Freiheit, Gleichheit, Brüderlichkeit” användes som motto på en originalfana som symboliserar händelsen den 23 maj 1863.

Staten Tyskland hade då ännu inte dykt upp på världskartan. Dagen markerar ändå en bärande hörnsten i den tyska demokrati- och partihistorien.

Tilldragelsen ägde rum i Leipzig som då var en handelsstad i kungadömet Sachsen. Där möttes delegerade från elva tyska städer för att grundlägga ett parti som framöver skulle organisera ”arbetarståndets” sociala och politiska interessen.

SPD:s traditionsfana. (Bildkälla: Friedrich-Ebert-Stiftung)

Som intellektuell impulsgivare räknas inte minst författaren och filosofen Ferdinand Lassalle. Redan under 1840-talet hade han varit med och stött revolutionära resningar för demokrati och arbetarnas emancipation.

Erfarenheter med kampen mot ett auktoritärt statsskick stod således vid vaggan när Lassalle tog initiativet till att bilda Allgemeiner Deutscher Arbeiterverein (ADAV).

Till tragiken hör att partiets förste portalfigur och ledare bara ett år senare avled i sviterna efter en kärlekskonflikt med påföljande duell.

Men utvecklingen fortsatte ohejdad fast långt ifrån utan inre konflikter. Den begynnande arbetarrörelsen var splittrad. Bland annat ledde oenigheten om en nationalstatlig vision för Tyskland 1869 till bildandet av konkurrenspartiet Sozialdemokratische Arbeiterpartei (SDAP) som då propagerade för att även Österrike skulle ingå i en (demokratiskt legitimerad) stat. Som främsta initiativtagare räknas svarvaren August Bebel och publicisten Wilhelm Liebknecht.

När kejsarriket etablerades 1871 blev den konflikten emellertid förlegad och på enhetskongressen i Gotha slogs båda organisationer fyra år senare ihop till ett gemensamt arbetarparti.

Förtryck och klarhet

Under rikskansler Otto von Bismarcks långa era vid makten uppfattades den växande socialdemokratiska rörelsen som en utmaning färmst av den konservativa eliten.

Till reaktionen hörde Bismarcks försök att förtrycka arbetarpartiets svängrum genom det
s k Sozialistengesetz som förbjöd all offentlig verksamhet utanför riksdagsgruppen.
Lagen upphävdes inte förrän 1890.

Under den fasen och även därefter stod partiet ännu under starkt inflytande av de i London bosatta ideologiska anfäderna Karl Marx och Friedrich Engels.

I synnerhet SPD:s legendariske och folkkäre ordförande August Bebel hyste forfarande en del suddiga förväntningar om en slags ”proletär revolution” som i hans ordval kallades ”grosser Kladderadatsch” dvs det stora sammanbrottet.

I det praktiska arbetet var SPD under Bebels ledning däremot redan ett parlamentariskt reformparti och starkt inspirerad av ”revisionisten” Eduard Bernstein som argumenterade för större klarhet genom att styra bort från marxistisk fraseologi.

Demokratins försvarare

Första världskrigets slutfas och vilkoren under Weimarrepubliken innebar återigen nya påfrestande och ödesdigra utmaningar för partiet. Redan 1917 ledde partiinterna motsättningar om bl a kejsarregimens krigsupplåningar till bildandet av USPD, dvs ett oberoende socialdemokratiskt parti.

Delar av dess anhängare blev senare en kristallisationskärna för arbetarrörelsens slutliga splittring i SPD och ett kommunistiskt parti som formades efter sovjetryska förebilder och revolutionsledaren Vladimir Lenin.

Kejsarens abdikation medförde ett maktvakuum och inbördeskrigsliknande oroligheter. SPD:s dåvarande styrelse med Friedrich Ebert i spetsen motsatte sig alla försök att etablera en regim enligt den bolsjevistiska upprorsmodellen.

Folkviljan skulle istället komma fram i fria och allmänna val för ett demokratiskt parlament.

I januari 1919 hölls omröstningen till Weimarrepublikens första nationalförsamling. SPD blev största parti och Friedrich Ebert valdes i februari 1919 till rikspresident. Efter ett återval behöll han den positionen fram till sin död 1925.

De tyska socialdemokraterna blev demokratins främsta försvarare. Mot den allt starkare nationalistiska och nationalsocialistiska propagandan hamnade SPD ändå i ett fatalt politiskt underläge.Till tragiken hör arbetarrörelsens splittring som försvagade kampen mot att den brune agitatorn Adolf Hitler som utnämndes till rikskansler i slutet av januari 1933.

”Friheten och livet kan man ta ifrån oss, men aldrig äran”, manade SPD-politikern Otto Wels i sitt sista tal inför riksdagens ledamöter i mars samma år. I den påföljande omröstningen till ”Ermächtigungsgesetz” fick nazisterna diktatoriska maktfullkomligheter som användes för att skjuta Weimarrepublikens demokratiska parlamentarism i sank.

Inte förrän nazismens slutiga nederlag i maj 1945 efter miljontals krigs- och förintelseoffer
återupptogs SPD:s politiska målsättning att på nytt etablera ett demokratiskt samhälle i Tyskland.

Ingen rivstart

Den tolvåriga nazistiska diktaturen hade lämnat djupa mentala spår bland dåtidens tyskar.

Det krossade Tredje riket delades upp i de allierade segermakternas besättningszoner.

Fyra år senare skapades den västtyska förbundsrepubliken och det östtyska DDR.

För SPD innebar den utvecklingen att man endast i väst kunde medverka i den politiska maktfördelningen. I den sovjetiska zonen tvångsförenades partiet redan 1946 med KPD
till Sozialistische Einheitspartei (SED).

Oppositionella kritiker till den åtgärden flydde västerut eller riskerade att dömas som politiska avvikare.

Den västtyska atmosfären under 50- och 60-talen var i hög grad präglad av en anda som den judiske författaren Ralph Giordano kritiserade som ”den stora freden med förövrarna”.

Förebråelsen kännetecknade en i hög grad misslyckad avnazifiering eftersom gamla nazister på sina håll fortsatte på nya poster inom t ex rättsväsendet, som politiker eller företagsledare.

Giordano såg ansvaret för dessa bittra företeelser främst i de av förbundskansler Konrad Adenauer ledda konservativa koalitioner mellan CDU/CSU och FDP.

För SPD innebar de nya demokratiska villkoren ingen rivstart. Partiets politiska inflytande växte likväl i form av regeringsuppdrag i en rad delstater.

Willy Brandt 1969 i Hamburg. Fotografiet har fotograferats vid Willy Brandt-huset i Lübeck. (Foto: Joachim Kasten)

Den stora koalitionen med CDU/CSU och SPD mellan 1966 och 1969 inledde sent omsider ändå ett paradigmskifte. SPD-ordföranden Willy Brandt blev utrikesminister och efter ett nyval 1969 förbundsrepublikens förste socialdemokratiske kansler.

”Mehr Demokratie wagen” lovade han i en historisk, minnesvärd regeringsförklaring inför förbundsdagen. Under Brandts regeringstid påskyndades således en rad sociala reformer som t ex en ny medbestämmandelag som gav arbetstagarna större rättigheter inom näringslivet.

Mest känd blev hans insatser för diverse blocköverskridande avtalsinitiativ. De s k Ostverträge underlättade en reglerad avspännings- och fredsprocess i Europa.

Willy Brandts knäfall inför monumentet för Warszawaghettots judiska offer i december 1970 framstår än idag som en närmast ovärderlig symbol för Nazitysklands skuld och ansvar för förintelsen. Hans politiska insatser och ödmjuka attityd belönades ett år senare med Nobels fredspris i Oslo.

Tack vare socialdemokraten Brandt lades grunden för byggandet av en seriös minneskultur efter nazismen även i den sedan 1990 återförenade tyska förbundsrepubliken.

Utblick

Under 160 år med SPD som viktig och ibland avgörande aktör för tysk politik utmärkte sig i synnerhet historiska ledare som Ferdinand Lassalle, August Bebel eller Friedrich Ebert.

I modern tid står Willy Brandts namn för avspänning och fred.

Hans efterträdare som SPD-kansler Helmut Schmidt försvarade demokratin i en atmosfär då RAF-terrorister försökte destabilisera det västtyska samhället.

Gerhard Schröder under valrörelsen 1998. (Foto: Joachim Kasten)

Men även den förre förbundskanslern Gerhard Schröder har en plats i SPD:s partihistoria.

”Solidarität ja – Abenteuer nein“ sade han för numera över 20 år sedan och vägrade ett militärt tyskt bidrag för USA:s anfallskrig mot Irak.

Att han däremot kommer att delta som hedersgäst under jubileumsfesten på Willy Brandt-huset är uteslutet.

Redan Schröders snabba rollbytte från regeringschef till lobbyist för de ryska energiföretagen Gazprom och Rosneft väckte brett misstroende inom partiet.

Genom att han än idag betraktar diktatorn Vladimir Putin som en nära personlig vän riskerar han att få en informell partiintern status som persona non grata. ”Vi har för närvarande inget att meddela honom”, ansåg partisekreteraren Kevin Kühnert häromdagen.

Det ryska anfallskriget mot Ukraina granskade Schröder visserligen som ett misstag, men för någon form av kritik mot härskaren i Kreml ser han märkligt nog ingen anledning.

Ett tiotal partidistrikt ansökte om att utesluta honom ur partiet. I andra instans avvisades senast denna begäran av en partiintern skiljedomsnämnd.

Fallet är därmed officiellet utagerat. Ex-kanslern Schröder får stanna fast kontroversen kvarstår.

SPD fyller 160 år. (Bildkälla: Vorwärts)

Förbundsdagsvalet i september 2021 slutade med en valseger för SPD. Partiet fick 25,7 procent av rösterna och rankades som största parlamentsgrupp.

Olaf Scholz antog uppdraget att bilda en koalitionsregering tillsammans med Bündnis 90/Die Grünen och FDP.

Den socialdemokratiska ambitionen var att i lugn takt inleda en ny reformperiod. Den skulle framförallt ta hänsyn till aktuella social- och klimatpolitiska nödvändigheter. Men i praktiken hamnade de angelägna syften redan efter drygt tre månader i stormigt vatten.

Rysslands oprovocerade miltära anfall mot Ukraina tvingade fram dramatiska kursändringar.

Bakom förbundskansler Olaf Scholz numera närmast bevingande formulering om ”Zeitenwende” döljer sig en för många socialdemokrater djupt obekväm omorientering.

Till de nya villkoren hör miljardbelopp för vapenleveranser till Ukraina, drastiskt höjda försvarsutgifter samt en omläggning av den traditionella avspänningstanken om att åstadkomma stabilitet i Europa tillsammans med ledarna i Moskva.

Även när det gäller att trygga landets och industrins energiförsörjning står den SPD-ledda regeringen inför svåra utmaningar.

Att dessa oplanerade premisser medför upprivande konflikter och förslitningar inom den tyska trafikljuskoalitionen och samhället i övrigt förvånar knappast.

Det är inte lätt att blanda vatten i SPD:s jubileumschampagne men stämningsläget har förändrats sedan valsegern hösten 2021.

Till en sanningsgrann analys hör att Olaf Scholz framgång också var ett resultat av CDU-kandidaten Armin Laschets svaghet med en del oprofessionella tabbar i valrörelsen.

I en aktuell lägesrapport ingår att CDU/CSU f n leder i den senaste opinionsmätningen för hela landet med 29 procent inför SPD med enbart 18 procent.

En nedåtgående trend noteras även i befolkningstäta västra delstater som Nordrhein-Westfalen och Rheinland-Pfalz samt i östra Tyskland med t ex Mecklenburg-Vorpommern eller Brandenburg. Även det senaste valnederlaget i Berlin är i färskt minne.

Särskilt oroväckande är dessutom att det högerextremistiska AfD med 28 procent intar en ledande plats i Thüringen där SPD ligger på blott 11 procent.

Även i andra östtyska delstater blåser högervindar upp AfD till värden över 20 procent. Partiets propaganda slår tydligen rot. Risken är att förbundsepublikens östra del blir till nationalisternas starkaste fäste.

Nästa reguljära val till förbundsdagen stundar hösten 2025. Och det är då Olaf Scholz och SPD:s politiska styrka prövas på allvar. Det gäller också framöver att försvara den liberala demokratin. Till SPD:s 160-årsdag kan man därför skåla med önskemålet om ett snart trendbrott så att socialdemokratiska värderingar bidrar till stabiliserande reformer i Tyskland.