Det är ingen lätt bedrift att jämföra språk. Men nog kan man enas om en gemensam nämnare att ord och grammatik transporterar värdeladdade budskap.

Självklart används inte längre ett uttyck som ”zigenare” och Astrid Lindgren skulle idag knappast upprepa att Pippi Långstrumps pappa var ”negerkung” på en öde ö i Söderhavet.

Risken att diskriminera någon styr ordvalet.

Språk utvecklas och förändras. Personer som inte använder sinti- och romfolket eller en motsvarighet till ”people of color” blir feltolkade och får lätt rasiststämpeln på sig.

Men vad gäller för ickeanvändandet av svenskans innovation ”hen”? Uppfattas man då som fången i en gammaldags ojämlikhetskultur, när man hoppar över detta nyord?  Svaret kan säkert skifta bland språkpoliser och -användare.

Förmodligen liknar den debatten ungefär samma orosmoment på en vattenyta som uppstår efter ett stenkast. Ringarna syns, men lugnet är snabbt återställt.

Genuspolitiskt språk

I Tyskland rör det sig däremot om en avsevärd större bumling som kastades i sjön.

Och den lämnade häftiga språkliga samt även politiska vågringar omkring sig.

”Liebe Kollegen” – kära kollegor var bara för några år sedan ett vanligt tilltal i muntliga eller skriftliga anföranden på ett företag eller en skola, typ.

Det var underförstått att pluralformen ”Kollegen” syftade på kvinnor och män. Den motsvarande grammatiktermen kallas ”generisk maskulinum”.

Men i ett samhälle som i hög grad har jämlikhetstanken som målsättning förändras även språkmönstet. Den ändrade normen blev dubbla tilltal som ”Liebe Kolleginnen und Kollegen”.

Reformtrenden fortsatte med nya språkliga vägmärken. Redan unter 90-talet sågs mera snarare ovana innovationstecken.  Tyskarna lärde sig att använda ett s k Binnen-I eller ”mitten-I” som man kanske kan översätta det.

I och med det förändrades skriftformen i formuleringar som ”Liebe KollegInnen”.

”Binnen-I:et” fick sedan politiskt korrekta systrar som ”Kolleg_innen (gender-gab), Kolleg:innen eller senast med en infogad platshållare – genderstjärna – ”Kolleg*innen”.

Debatten om och utvecklandet av tyskans modernisering fick genomslagskraft. Medieredaktionerna landet runt tillämpar numera antingen en konsekvent eller moderat blanding av det nytyska jämlikhetsspråket. Andra fortsätter däremot med den traditionella varianten ”generisk maskulinum”.

Trenden håller dessutom också på att hörbart förändra uttalsmönstret.

Den muntliga motsvarigheten till skriftens ”genusstjärna” kallar lingvisterna för ”Glottischlag” (svenska: glottal klusil). Och det hörs i medierna när ankare på populära nyhetssändningar gör en minisekunds paus inför stjärnan när de informerar om hur ”Wähler*innen” (väljarna) har röstat eller att ”Bürger*innen” (medborgare) måste bära mask i t ex kommunaltrafiken.

Den andra markeringen består i en könsrelaterad fördubbling som i regeringens ”Minister und Ministerinnen” eller att många ”Chefs und Chefinnen” deltog i ett möte. När det gäller SPD så skickas det ut mejl till medlemmarna med tilltalet

”Liebe Genossen und Genossinnen” (kamrater).

Omstridd

Kritikerna hävdar bland annat att språket blir fulare eller att läsförståelsen minskas.

”Har vi inga andra problem att brottas med?”, lyder en vanlig kommentar som symboliserar irritation och missnöje med de pågående förändringarna.

Radio- och teve-redaktörer berättar om en uppsjö av negativa reaktioner som kan innehålla allt mellan sakgrundad kritik till hatiska reaktioner. Den konfliktladdade debatten syns dessutom på insändarspalter och i sociala medierna.

Det finns inget statligt uppslagsverk eller officiell grammatik i Tyskland. Informellt normbildande är möjligen språklexikonet ”Der Duden” som observerar förändringarna och ex post tar upp dem som godkänd tyska.

Till sanningen hör att den omstridda reformen har rötter i en intellektuell-feministisk sfär främst inom den akademiska universitetsvärlden.

Det är således inte för intet att den lätt kan uppfattas som elitistisk.

Enligt nyhetsmagasinet Der Spiegel visar opinionsmätningar att det inte finns någon majoritet i landet som hyser sympatier för att språket förändras med hjälp av ”genusstjärnor” och ”Glottischlag”.

Förespråkarna hävdar däremot att moderniseringen suddar ut en strukturbildande patriarkalism till föremån för att även andra identiteter blir sedda i samhället.

HBTQI-rörelsen föredrar i det sammanhanget stjärnan eller ”gender-gap” eftersom ett ”mitten-I” närmast uteslutar queer- och transpersoner.

Den juridiska bakgrunden är att den tyska författningsdomstolen 2017 fastslog att människans tudelning i det manliga och kvinliga könet inte längre är hållbar utan att den måste kompletteras med markören ”divers”.

Ytterligare ett debattinslag kunde läsas i Berlin-tidningen ”Tagesspiegel” där författaren Nele Pollatschek (32) gick motströms mot en feministisk majoritet.

Hon anser att de nya genusrformerna är ”sexistiska” eftersom de endast accepterar könet som den viktigaste identifikationskategorin.

Till helhetsbilden kanske hör också att man i regel inte tillämpar genusspråket för negativt laddade begrepp. Så talar och skriver man t ex aldrig om ”Verbrecher*innen“ (sv förbrytare) eller ”Narkotikadealer*innen”.

Själv kan jag inte komma ifrån att ”genusstjärnornas krig” i viss mån påminner om Tage Danielsons ”Sagan om den rättvisa Gudrun”.  Det går inte att alltid sudda ut alla ojämlikheter för alla.

Inom SPD

En identitetspolitisk konflikt drabbade häromveckan även de tyska socialdemokraterna.

Med den legendariske ordföranden August Bebel i spetsen hade SPD redan för omkring 150 år sedan kämpat för kvinnornas emancipation och jämlikhet utan att för den delen förringa betydelsen av de sociala orättvisor i en kapitalistisk samhällsstruktur.

I den andan bidrog förbundsdagens tidigare talman Wolfgang Thierse i tidningen ”Frankfurter Allgemeine Zeitung” med en obekväm kommentar.  Han formulerade  farhågor på en utveckling som i allt högre grad fokuserar på olika identiteternas intressen istället för att kämpa för en fördelningspolitisk rättvisa.

I en första reaktion tillbakavisade SPD-ordföranden Saskia Esken hans åsikt i hårda ordalag bl a som ”bakåtvänd”.

I genusfällan föll vidare den kända partiprofilen och ordföranden för partiets kommission som utreder samhällsvärderingar (Grundwertekommission) Gesine Schwan. Hennes ”fel” bestod i att undsätta Wolfgang Thierse samt i ett brev använda titeln ”Herr” gentemot en person som heter Heinrich men själv anser sig inte tillhöra något av de två biologiska könen.