Främst de senaste veckornas upprivande koalitionskonflikter om att justera den tyska klimatpolitiken med ett mera hållbart system för uppvärmningen av landets bostäder har redan lämnat grava spår. Och konsekvenserna märks även i sviktande opinionssiffror för regeringspartierna.

Omstridd reform

I särskilt fokus står lagförslaget för ett s k Gebäudeenergiegesetz som ska reglera när och hur en omläggning av byggnationens miljontals gas- eller oljeeldade system måste verkställas till fossilfria alternativ.

Enbart en titt på den officiella statistiska verkligheten i landet ger en uppfattning om projektets ofantliga utmaning.

Ungefär knappt hälften alla bostäder i Tyskland dvs 19,6 miljoner använder sig av gasvärme. Ytterligare 10,4 miljoner eller en dryg fjärdedel värms upp med hjälp av oljepannor.

Att det således behövs en strukturomläggning i enlighet med klimatpolitikens målsättning råder knappast några förnuftiga tvivel om.

För SPD och i kanske ännu högre grad för Bündnis 90/Die Grünen framstår det planerade ”Gebäudeenergiegesetz” som ett centralt element för att åstadkomma ekologiska landvinningar. Men ämnet är ändå varken tekniskt eller ekonomiskt lätt att förankra bland tyskarna.

De politiska konfliktvågorna om lagstiftningens utformning slår högt. Kontroversen förs ute i samhället samt inom trafikljuskoalitionen. Motsättningar drabbar i synnerhet atmosfären mellan De gröna och den ”gula” liberala partnern FDP.

Ansvarig för energipolitiken är den gröne ministern Robert Habeck. Hans syfte är en reform som bl a ska förbjuda en nyinstallation av gas- eller oljesystem från och med 2024.

Som alternativ ska inte minst en bred användning av värmepumpsteknologin garantera hållbarhetstanken.

I Habecks förslag som redan godkändes av ett partiövergripande koalitionsutskott ingår även övergångsfrister och statligt investeringsstöd för inkomstsvaga grupper i samhället.

Regeringens gemensamma avsiktsförklaring var att avsluta den parlamentariska processen innan förbundsdagens sommaruppehåll i slutet av juni.

Kruxet är dock att FDP-ledamöterna fortfarande står på bromsen genom en rad ”kritiska frågor” som hotar att förlänga debatten med den möjligen avsiktliga konsekvensen att förhala även lagstiftningen. Partiet talar sig varmt för marknadsorienterade lösningar och pläderar även för mera öppenhet i frågan om teknologier.

Att Robert Habeck däremot talar om ett löftesbrott är bara ett exempel på hur sammanhållningen inom regeringen håller på att erodera.

I det mediala ekot kännetecknas situationen i vissa fall med dramatiska formuleringar som ”koalitionskris” där FDP intar rollen som intern oppositionsparti.

Läget innebär en svår balansgång för förbundskansler Olaf Scholz. Enligt en opinionsmätning som häromveckan publicerades av nyhetsmagasinet Der Spiegel kräver 68 procent av tyskarna att han i högre grad ska tillämpa en ledande roll i klimatfrågan.

Samtidigt anser hälften av de tillfrågade att reformtempot ska saktas ned medan 32 procent tycker att det behövs en snabbare utveckling.

I Olaf Scholz personliga ledarstil ingår knappast att högljutt och auktoritärt ge order om kursvalet. En motsvarande attityd skulle dessutom inte underlätta uppgiften att finna kompromisser i sakfrågorna mellan tre olika partier i ett redan ansträngt läge.

Missnöjesreflexer

Visserligen är opinionsmätningar inget valresultat, men de bör ändå tolkas som seriösa signaler för trender i samhället.

I kölvatten av den sega uppvärmingskonflikten ökar trycket på den tyska trafikljuskoalitionen. Allt för många tycks ogilla bilden av ett regeringsfordon där den ena står på bromsen medan den andra gasar på. Det förspills mycket energi utan att komma någonvart.

Föga överraskade visade den senaste mätningen i tevebolaget ARD:s Deutschlandtrend att nästan 80 procent är missnöjda med regeringens arbete, bara 19 procent uppgav en positiv bild.

När det gäller partisympatier så ligger trafikljuskoalitionen tillsammans numera på enbart 40 procent vilket ska jämföras med 52 procent i valet hösten 2021.

Dessutom står SPD:s blyga värde på 18 samt 15 procent för Bündnis 90/Die Grünen i en bjärt och oroande kontrast med ett uppsving som noteras för AfD.

Med hela 18 procent rankas det radikala högerpartiet på samma nivå som de tyska socialdemokraterna och det tidigare framgångsrika gröna partiet.

För liberalerna uppges f n väljarsympatier på sju procent.

Att CDU/CSU inte fortsätter den tidigare uppåtgående trenden är en svag tröst eftersom unionspartierna andå vinner mätningarna med 29 procent och intar en klart ledande roll före alla andra konkurrenter.

Högerpopulistisk mainstream?

Den aktuella politiska trenden i Tyskland speglar bl a ett stämningsläge där många medborgare är irriterade på en klimatdebatt där staten ämnar bestämma om vilket värmesystem som ska byggas in i den egna bostaden.

När hörnpelarna för den reformen ska slås fast i en lag vaknar insikten att klimatskyddet inte är gratis och berör den egna framtida ekonomin.

En del lyssnar i den situationen tydligen även på locktoner som i hög grad utmärker propagandan av det högernationalistiska AfD.

Partiet har nästintill ensamrätt i att sprida ett bekvämlighetsbudskap om att klimatkrisen inte beror på människans produktions- och konsumtionsmönster.

Dess ledare hävdar däremot att en omställning till fossilfria energikällor är kostsamt, driver inflationen och mynnar slutligen ut i landets avindustralisering.

Det som AfD istället rekommenderar är att slopa sanktionerna mot rysk gas och investera i nya kärnkraftverk.

Motsvarande signaler kompletteras dessutom med varningar för en ny flyktingvåg samt
att avveckla vapenleveranserna till Ukraina.

Blandningen av gammaldags nationalism med rasistiska inslag och allehanda ovetenskapliga konspirationsteorier finner grogrund inte minst i östra Tyskland.

Belägg för det är oroväckande opinionsmätningar som visar att högerpopulism öster om Elbefloden hotar att bli ett mainstreamfenomen.

Bara siffrorna från Thüringen, Sachsen eller Brandenburg visar att AfD rankas med värden mellan 32 och 23 procent som det starkaste politiska partiet i de delstaterna.

Trenden är självklart dramatisk och oroväckande.

I en intervju med den nordtyska radiokanalen NDR-Info hänvisade statsvetaren och extremismexperten Hajo Funke på forskningsresultat som säger att sympatier för AfD alltid är tudelade. Enligt honom finns det både övertygade högerextrema anhängare samt proteströster p g a aktuellt missnöje med de övriga partierna.

När det gäller östra Tyskland anser Funke att AfD kan lita på en väljarreservoar på omkring 50 procent med absolut högerradikala värderingar bland de som har sympatier för AfD.

Inget lugnande besked förstås. Och frågan är hur länge andra partier kan motstå att erövra regeringsmakten med stöd från högerpopulismens dragkraft.

Är således en variant på en slags ”svensk utveckling” möjlig?

CDU-ordföranden Friedrich Merz avvisade häromsistens alla tankemodeller om ett närmande till AfD. Brandmuren till höger tycks hålla när det gäller möjliga framtida regeringar i Berlin.

Men om samma löfte däremot gäller för alla kommande lägen i östtyska delstater återstår att se.

Man får hoppas att Tyskland slipper den svenske moderaten Ulf Kristerssons vägval som mot tidigare försäkran släppte in SD:s högerpopulism i maktens korridorer.