Som ABL tidigare redovisade motiverade han denna dröjande attityd med sitt ansvar för att avstyra en tänkbar eskalation som även kunde leda till ett tredje världskrig.

I en uppmärksammad intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel tillspetsade han hållningen att det inte får bli ett atomkrig.

Sänkt tröskel

Mardrömsbilderna från Mariupol eller Butja lämnade sedan tydliga spår. Den ryske diktatorn Putins brutala framfart att krossa den ukainska frihetskampen lämnade allt mindre svängrum för den tidigare tyska politiken. Tröskeln för att undsätta Ukraina även med tunga vapen sänktes.

På slutet bet argumenteringen om att man i Kiev också försvarar Europas frihet mot Rysslands nyimperiala ambitioner. Vidare framhölls att Putins beslut om krigets eskalation knappast står i en direkt relation till tyska stridsvagnar på slagfältet.

Under det Nato-ledda mötet på den amerikanska förläggningen i tyska Ramstein enades deltagarna om att ett fortsatt militärt stöd till Ukraina också bör innefatta tunga pansar- och artillerisystem. Även förbundsrepubliken inkluderades i detta beslut.

Filosofens varningar

Den politiska debatten om ett förment svagt bistånd fortsatte likväl ohejdad.

Till Olaf Scholz undsättning kom inte minst världens kanske mest kände filosofiikon Jürgen Habermas (Frankfurtskolan).

I en utförlig och uppmärksammad essay i tidningen ”Süddeutsche Zeitung“ framhöll han att Tyskland, Nato och västvärlden redan i början av kriget inte lämnat några tvivel om vem som måste stärkas.

Enligt honom innebär alla åtgärder för Ukraina ett ”faktiskt deltagande” i den väpnade konflikten.

Den 93-årige Habermas manar därför att noggrant överväga varje nytt steg för Ukrainas stöd eftersom det faller på Putins definitionsmakt när gränsen för den ”formella krigsinsatsen överskrids”.

Att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov senast inte uteslöt en reaktion med atomvapen kan visserligen tolkas som ett försök till utpressning. Men enligt den tyske filosofen utfärdade även CIA varningar med ett eskalationsscenario då Ryssland använder s k mininukes. Putin skulle då ha en ”asymmetrisk fördel”, som gör det svårt för västvärlden att reagera utan att samtidigt riskera ett tredje världskrig.

Med anknytning till Scholz Spiegel-intervju håller Habermas med om att det finns en ”risktröskel” som förhindrar ett ”obromsat engagemang” för Ukrainas upprustning.

Han avlutar tanken med att västvärldens självbegränsning är moraliskt väl motiverad. Till skälet hör kalla krigets insikt om att det inte finns någon seger efter ett globalt kärnvapenkrig.

Därmed står den demokratiska sfären i Europa och västerom Atlanten inför ett dilemma att å ena sidan riskera ett nederlag för Ukraina eller å andra sidan bidra till att en begränsad konflikt eskaleras.

Gamla misstag

Både internationellt och på hemmaplan anklagas Tyskland även för en felaktig energi- och handelspolitik. Stora delar av näringslivet är idag beroende på främst gasimport från Ryssland. Denna numera belastande utveckling ansvaras av regeringarna oberoende partifärg under flera decennier.

Det hävdas att de tyska valutaöverföringarna direkt bidrar till den ryska krigföringen mot den ukrainska befolkningen. ”Skamnotan” för gas, olja och kol uppgår för närvarande till 200 miljoner euro om dagen.

Jürgen Habermas hyser förståelse för att politiker i Ukraina i sitt ”trängda läge” använder dessa omständingheter för att koppla förebråelser ihop med krav om större hjälpinsatser.

Något som ändå irriterar honom i sammanhandet är en ”självvisshet” i den tyska debatten, då ”moralisk upprörda granskare” uppträder som åklagare gentemot en ”reflekterad och återhållsam” regering i Berlin.

Omvända pacifister?

Vladimir Putins fasansfulla anfallskrig har inte bara blottlagt förbundsrepublikens riskabla beroende på Rysslands energiresurser utan även lett till en omvärderingsprocess främst inom det gröna partiet.
En historisk kraftkälla för Bündnis 90/Die Grünen var 80-talets västtyska fredsrörelse. Då främjades bland annat målsättningen om att landet skulle lämna Nato.

Något som Habermas i sin essay analyserar är att en del av dessa värderingar med blick på krigets nya realitet muterade till ”pacifistiska illusioner”.

Som ett slags idol i det avseendet känneteckar han trafikljuskoalitionens gröna utrikesminister Annalena Baerbock.

I en känsloladdad retorik identifierade hon sig enligt Habermas redan i början av kriget med Ukrainas politiska ledning och kampen för det ukrainska folkets överlevnad och frihet. Detsamma gäller för andra gröna profiler som tidigare av principiella skäl var emot vapenleveranser t ex för kampen mot den s k Islamiska staten, men som numera var först ute bland dem som ropade efter tunga vapen för Ukraina.

I Habermas granskning bekräftar denna ”häpnadsväckande konversion” mer eller mindre ofrivilligt den kritiken som högerorienterade debattörer i åratals har använd mot pacifismens företrädare.

Habermas fruktar att den åsiktsförskjutningen på sikt även är ett tecken på ett skifte i den efterkrigsmentaliteten som tyskarna mödosamt har anammat sedan 1945.

Missförstånd

Insikten om att varje nations agerande också är ett resultat av djupgående kollektiva minnen är en självklarhet. Detta gäller i det rådande läget i synnerhet för både Ukraina och Tyskland. Den tyske filosofen fördömer inte de ukrainska kraven på massiv militärhjälp. Samtidigt erinrar han dock om Tysklands mörka historia som innebär ”politisk-mentala ojämlikheter” som leder till missförstånd i den bilaterala relationen.

I slutet av sitt långa yttrande vädjar han om att man måste söka efter ett ”konstruktivt slut” i dilemmat mellan upptrappade krigsrisker och målsättningen att Ukraina inte får förlora kriget.