Åtta av Taivainens konstverk är utställda på caféet.

– Jag började med bildkonst på 1990-talet för att jag kände ett behov av att göra konst. Till exempel om jag ville ha en bild som föreställde Modesty Blaise på min vägg och när man inte hittade sådana någonstans, gällde det att göra det själv.

Taivainen byter teknik alltid när han vill testa något nytt. Den aktuella utställningen består av tuschritningar på fanér. Tidigare har plåt tilltalat honom som material och han har haft en del utställningar med plåtkonstverk.

Utställningen på Espresso Edge beskriver han som en dröm som har gått i uppfyllelse. Råfanér är något han har drömt om och de tunna tuschlinjerna känns som rätt teknik för tillfället.

– Jag gör alltså tatueringar och det finns något liknande här. Det är tunna linjer som gäller och idag är det också stora ytor som man tatuerar med en tunn nål. Jag ville testa hur någonting liknande fungerar i bildkonst.

Vesa-Matti Loiri har inspirerat Taivainen alldeles speciellt på många olika sätt. För tillfället finns det tre konstverk utställda som föreställer Loiri i utställningen men det är för att det fjärde Loiri-konstverket har redan sålts och ersatts med en tavla som föreställer en stol.

– Det har med det att göra att jag har ett imitationsprojekt som heter Loiriplukari.

Taivainen uppträder med musiknummer och imiterar Loiri. Han tog inspiration därifrån till akvareller med Uuno Turhapuro-motiv och de sålde genast. Sedan dess har han fått förfrågningar om konstverk som föreställer Loiri. Dessutom är tavlorna som föreställer Loiri ett sätt att minnas honom.

– I och med att Loiri nyligen avled upplevde jag att jag behövde delta i upprätthållandet av hans legend. Historien om Loiri får en fortsättning.

Som ett allmänt tema för utställningen nämner Taivainen “när allting fortfarande var bra”.

– Jag söker en illusion, som om allt skulle ha varit så bra då. Men när vi går till en äldre epok, så har det inte på riktigt varit desto bättre än idag.

Taivainen återskapar stämningar 40 eller 50 år tillbaka i tiden.

Efter Loiri var det president Urho Kekkonen som gav den följande idén till ett konstverk för utställningen. För att hitta en vinkel att närma sig Kekkonen som motiv googlade Taivainen Kekkonen med de finska sökorden “Kekkonen tapaa”, alltså “Kekkonen möter”. Efter att ha letat en stund bland alternativ som erbjöds av sökmotorn hittade han en bild som fungerade som förlaga för konstverket och rubriken kom också via Google, ungefär som den blev, “Kekkonen möter sin älskare Anita och hennes make Jaakko”.

– Jag överkom av situationens häftighet och tänkte att den här är helt underbar. Man ser från bristen av ansiktsuttryck vad som pågår.

Taivainen tolkar hur Jaakko Hallama ser ut på bild att han för länge sedan hade godkänt vad som hade pågått mellan presidenten och fru Anita Hallama. Herr Hallama var Finlands ambassadör i Moskva i två perioder och hans fru var en av kvinnorna i Kekkonens liv.

– Jag älskar bland annat filmer av Ruben Östlund och fascineras av sekundärskam som företeelse. Det fanns något liknande i bilden av Kekkonen jag hittade.

Taivainen hade inte vetat om Kekkonens relation till Anita Hallama innan han upptäckte bilden. Det som han speciellt slogs av var att han kunde se Kekkonen som en människa.

– Jag har alltid tilltalats av seriefiguraktiga personer. En seriefigurhjälte är omänsklig och har lyfts på piedestal. Så minns jag Kekkonen från min barndom, en berggrund som alla gillar, inte en antydan om att han skulle vara en människa eller på något sätt udda.

Gösta is the best 2 är en av de utställda tavlorna av Kalle Taivainen. (Foto: Topi Lappalainen)

Även Gösta Sundqvist uppfattar Taivainen som en person som liknar en seriefigurhjälte. Han var legendarisk i den finskspråkiga musikens värld men också i fotbollens värld, inte minst lokalt i huvudstadsregionen som tränare för fotbollslaget Dynamo. Sundqvist med fotbollen representerar också någon som vågade gå sin egen väg.

– Det var otroligt hur han vågade vara något helt annat än en typisk fotbollsmänniska, säger Taivainen.

Musikgruppen Dingo från Björneborg var viktig för Taivainen när han var tolv år gammal.

– Jag hade varit ett så stort fan då att jag upplevde att jag måste göra en tavla som föreställer Dingo.

När det gäller själva musiken tillmäter han Gösta Sundqvist och hans Leevi and the Leavings en större personlig betydelse under årens lopp men Dingo är mycket viktig när det gäller att få kontakt till barndomstiden.

Taivainen hade speciellt inspirerats av ett hörspel om Dingo.

– Jag slogs av att i början är de människor som sedan omvandlas till stjärnor.

Kate & Allie av Kalle Taivainen. (Foto: Topi Lappalainen)

En av tavlorna har inspirerats av Kate & Allie, en amerikansk TV-serie från 1980-talet med Susan Saint James och Jane Curtin i huvudrollerna.

– Motivet var nostalgiskt. Allt var bra och problemen var små. Serien påminner om barndomens värld, något ofarligt som får en på gott humör.

En stor del av utställningen har således med populärkultur att göra. Taivainen menar att även Kekkonen är för honom en kändis som han placerar i samma fack som Gösta Sundqvist eller Dingo.

– Jag har undersökt mänskligheten i mig själv mycket och skammen som kommer med den. Med de här motiven filtrerar jag min egen tillvaro och de står också för eskapism.

En av tavlorna föreställer en stol som Taivainen berättar är ett förslag till en affischtävling för ett sjukhus i Pemar.

Att imitera Vesa-Matti Loiri har väckt en dadaistisk ådra hos Taivainen.

– Det finns för lite dada i vår vardag.

Kekkonens möte med Anita Hallama har också med dadaism att göra.

– En av killarna i bandet talade alltid om det att han kommer att sy en frottéhandduk där Kekkonen möter någon, berättar Taivainen.

– Jag har gjort musik sedan jag var ung. Den sjätte plattan med Xysma har nu kommit ut efter en paus på 25 år och vi kommer att uppträda på olika festivaler. Hela mitt liv har jag spelat i olika band. På 1990-talet turnerade vi i Tyskland och med Xysma har vi spelat i hela Finland.

I projektet Loiriplukari uppträder han ensam med en dator, eller med ett litet eller stort band, allt beror på beställarens budget.

– Loiri är en förenande faktor med morsan, vi har båda beundrat honom.

Redan som liten har Taivainen fått demonstrera hur Loiri går i filmen En ny Uuno Turhapuro (Häpy endkö?) för familj och släkt. Men han säger att projektet Loiriplukari började mer eller mindre av en slump. Loiri som skådespelare har varit en idol och imiterandet har kommit rätt spontant.

När det gäller fanér som material menar Taivainen att det påminner om 1970- och 80-talen och sommarstugan.

Utställningen med Kalle Taivainens konst på Espresso Edge, Elisabetsgatan 29 i Helsingfors, pågår till den 27 april 2023.