Han framhåller att våld känns helt främmande för honom.

– Mig veterligen har jag aldrig varit i slagsmål. Därför blev också buddhismen ett naturligt val. Ett liv är blott ett kapitel i en lång story. Ingenting väsentligt vare sig börjar eller slutar med detta liv.

Mallander är född och uppvuxen i stadsdelen Brändö i Helsingfors.

– Brändö var en speciell miljö formad av arkitekter och bosatt av diplomater och politiker. Och av konstnärer som Kaj Franck, Ernst Mether-Borgström, Wäinö Aaltonen, Ben och Essi Renvall samt Christoffer Ericsson, Henrik Tikkanen, Jutta och Benedict Zilliacus med flera. För att inte tala om grannarna Pentti Saarikoski och Paavo Haavikko.

– Jag var inte speciellt duktig på högstadiet i Brändö svenska samskola. Men när vårt lag från skolan som bestod av Henry Ericsson, Hans Ottelin och jag vann skolornas ”Vi som vet mest”-tävling kändes det stort, konstaterar Mallander.

Mallander har funderat på de stora efterkrigstida årskullarna.

– Före dem var det många som stupade i andra världskriget. Deras liv hade abrupt klippts av vilket därför resulterade i att de nästan genast måste återfödas till detta liv, vår 68-generation. De hade förlorat massor av illusioner och var därför radikalt kritiska till alla system som leder till katastrofer likt andra världskriget, säger Mallander.

Han har journalistisk erfarenhet som konstkritiker i Dagens Nyheter och medarbetare i tidskriften Aura.

– I Aura fanns en spalt ”Toimituksen oraakkeli”, redaktionens orakel. Nu kan jag avslöja att det var min idé. Där kunde jag skriva, även ironiskt, som är min andra sida. En förebild var Aftonbladets Innerspalt som jag läste med stor behållning under min tid i Sverige. Jobbet på Dagens Nyheter var för övrigt det enda hyggligt betalda jobb jag haft. I Finland tog vänstern alla de påverkningsposter som jag hade varit meriterad för efter tjugo år som kritiker, sju år som gallerist och grundande redaktör i fem kulturtidskrifter. Bitter är jag inte. Men nog besviken och ibland arg på dem som tar för sig i medier och muséer.

Tillfreds är Mallander däremot med sina äventyr i tegelbranschen, alltså den vision med vita tegelstenar han varierat på över fyrtio ställen. Detta har gett god utdelning i media och ska nu bli en bok, ”Min tegelstensroman”, som han formulerar projektet.

– Mest känd, också globalt, blev jag för min skiva ”Extended play”, ”Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen” som jag även sände till presidenten. Kekkonen kontrade med en bild han ritat med konturerna av sina skor. Teckningen skänktes till en auktion för att rädda ekonomin för vår kulturtidskrift Iiris. Men på Rundradions repertoar var skivan länge förbjuden.

Två finländska kulturarbetare har gjort ett outplånligt intryck på Mallander.

– Outi Heiskanen. Hon är helt och hållet unik och ett original till konstnär.

– Den andra är Tove Jansson. En magisk konstnär som kan öppna många lås till och dörrar till till rika inre rum. Hon hade en intuitiv kontakt till främmande kulturer och andliga sfärer, en gammal själ med mycken insikt som hon bar med sig från tidigare liv i Tibet och Japan antar jag.

Tenzin Gyatso, den fjortonde Dalai lama, besökte Norge 1989 i samband med att han fick Nobels fredspris. Bilden är tagen när han besökte Sametinget i Karasjok i Finnmark. (Foto: Sámediggi Sametinget/Wikimedia Commons)

Till de verkligt stora höjdpunkterna i Mallanders liv hör Hans Helighet Dalai lamas besök i Finland.

För att finansiera projektet fick finländska konstnärer donera sina verk till en auktion på Hagelstams som på bara några timmar gav 170 000 mark. Det löste problemet med budgeten.

– Tre dagar före det historiska första besöket 1988 var det oklart vem som skulle välkomna den höga gästen till vårt land. Ingen politiker var närvarande. President Koivisto var på statsbesök i Kina och utrikesminister Paavo Väyrynen höll sig beräknande undan. Så det blev min lott att hälsa Dalai lama välkommen. Jag skrev ner några rader där jag rekapitulerade Finlands och Tibets hittillsvarande kulturutbyte börjande från Mannerheims möte med den 13:e Dalai lama fram till vår finsk-tibetanska kulturförening.

Mallanders välkomsttal kulminerade i ett minne från en konferens i Enare dit man för första gången i Finlands kända historia inbjudit fyra höga tibetanska lamor.

– Det var midsommartid då solen följaktligen inte gick ner. De mäkta förvånade lamorna konstaterade att man inte kan säga ”Good morning”, god morgon, inte heller ”Good night”. god natt, Bara ”Good”, god.

Mallander minns hur Dalai lama skrattade gott.

– Han förstod utmärkt vad de syftande på. I buddhismens universum är den ursprungliga verkligheten helt god utan dualism.

Dalai lamas snabba kommentar var: ”Jag måste komma till Lappland” vartill Mallander svarade: ”Nästa gång”.

Och det lappländska besöket blev också av då Dalai lama kom till de statslösa ländernas konferens i Lappland 1998. Den minister som då ställde upp och mötte Dalai lama var Pekka Haavisto.

– En lyckad diplomatisk vinst jag gjorde var att få till stånd Dalai lamas besök i Mannerheimmuséet i Helsingfors. Där fanns ju bland annat de åtta thangkamålningar som den 13e Dalai lama gett som gåva. På väg till Storkyrkan där Dalai lama skulle hålla ett anförande tog jag i bilen upp frågan med honom. Tidtabellen var knapp och livvakten emot förslaget. Men Dalai lama beslöt resolut att dit åker vi. Besöket lyckades över förväntan. Hans helighet var mycket imponerad och skrev länge på en lång text i gästboken, berättar Mallander.

Men Jan Olof Mallanders Stora Stund med Dalai lama kom under besökets sista dag.

– Innan han reste vidare hade jag en intervju inbokad. Med motorerna igång och planet väntande blev intervjutiden förkortad.

– Dalai lama såg hur besviken jag blev när flygbussen kom så han tog med mig dit.

– Han satte mig resolut på sätet bredvid sig, sedan tog han min hand i ett fast grepp som han höll hela resan till planet. Han sade något som jag knappast ens uppfattade. Så till mig var jag att av att vara inkopplad i Hans helighets energifält. Någon tog ett foto där jag liksom kollapsar – medan Hans helighet skrattar gott.

Mallander minns hur upplevelsen ledde till ett slags undantagstillstånd som varade i flera dagar.

– När jag sedan till vår hemlama Tulku Pema Wangyal Rinpoche sade att Dalai lamas besök kändes som en välsignelse för hela livet svarade han:

– Inte bara för detta liv – för många liv ännu.

Mallander menar att han gjort mycket i och för Dharma, den buddhistiska läran.

– Men inte så mycket jag hade önskat. Och mottagandet har inte blivit vad jag väntat mig. Fast någonting gott har jag ändå fått till stånd för framtiden, säger han.

Med det avser han en unik boksamling med 500 verk om indisk filosofi, sant över 2000 böcker om zenbuddhismen, verk från Tibets buddhistiska skattkammare plus arkivmaterial, videofilmer, studiekassetter med undervisning med mera.

– Vart denna skatt ska gå oroar mig och upptar mina tankar rätt mycket just nu. Min samling med indisk och tibetansk konst visades nyligen på Helinä Rautavaaras museum. Fortsättningen borde lösas medan jag ännu är kvar på scenen, säger Mallander och konstaterar sedan:

– Det skulle vara mitt bidrag till arvet efter Yrjö Kallinen.

Han påminner om att den buddhistiska litteraturen är ofantligt omfattande och att den belyser hela livets drama – ur alla tänkbara perspektiv.

– Denna vision kan kännas omöjlig att förstå och svår att praktisera. Men om någon vill börja på den vägen kan jag rekommendera en enda bok, nämligen Dhammapada, ord på vägen, Buddhas egna ord. Det är en rik, stark, skön och ädel bok som innehåller många poetiska kvaliteter.

Jan Olof Mallander framhåller att den är lätt ta till sig.

– Och omöjlig att glömma, En bok att återkomma till i liv efter liv….