Erdoğan har under sin långa tid vid makten, först som premiärminister och senare som president bland annat drivit genom omvälvande förändringar i Turkiets konstitutionella system för att centralisera makten hos sig själv och sina allierade, överlevt ett militärt kuppförsök år 2016 och involverat Turkiet i det långdragna inbördeskriget i grannlandet Syrien, för att inte ens nämna alla turerna i det utrikespolitiska spel Turkiet kontinuerligt spelar med Nato, EU och Ryssland både när det gäller Ukrainakriget, flyktingkrisen och Sveriges och Finlands Natointräden. Men det här valet betecknas av många betraktare som Erdoğans största utmaning någonsin.

Sedan 2018 har Turkiet befunnit sig i en långdragen ekonomisk kris, där inflationen år 2022 nådde över 70% jämfört med året före, antalet arbetslösa ligger på kring tio procent och den ekonomiska tillväxten befaras stanna på mellan två och tre procent i år. Krisen har enligt många experter också förlängts och förvärrats av Erdoğans monetära politik, där han genom hård politisk styrning av centralbanken har stakat ut en oortodox linje i räntepolitiken som förvärrat inflationen och inte gett utrymme för återhämtning.

I början av 2023 såg det ljusare ut, prognoserna verkade visa att ekonomin var på väg mot återhämtning efter rekordstor tillväxt år 2022, men den 6 februari drabbades Turkiet av den värsta jordbävningen i landets historia, med över 50 000 dödsfall och betydande materiell förstörelse som följd.

Räddningsinsatserna direkt efter jordbävningen var tidvis långsamma och okoordinerade, och efter jordbävningen har många omfattande korruptionsfall upptäckts, där pengar som borde ha använts för att jordbävningssäkra både nya och gamla byggnader i stället slussats vidare rakt i fickorna på en inre krets av beslutsfattare och byggherrar med nära band till Erdoğan. Det här har lett till omfattande och svidande kritik mot Erdoğan, inte minst eftersom hans parti AKP tog sin första brakseger i parlamentsvalet 1999 efter en tidigare stor jordbävning där räddningsinsatsen led av liknande problem med en lång lista vallöften som skulle se till att en likadan katastrof aldrig händer igen.

Så vem är då Erdoğans främsta utmananare, och vad skulle ett maktskifte egentligen innebära? En oppositionsallians av sex partier ledda av socialdemokratiska CHP har utsett veteranpolitikern Kemal Kılıçdaroğlu till presidentkandidat, och leder opinionsmätningarna knappt. Men även om Kılıçdaroğlu besegrar Erdoğan i presidentvalet innebär det knappast att hans position kommer att vara särskilt stark. Enligt opinionsmätningarna kommer AKP antagligen att förbli största parti i det turkiska parlamentet även om oppositionen tillsammans får majoritet, och CHP:s koalition i presidentvalet baserar sig långt på de gemensamma målen att bli av med Erdoğan, förstärka det parlamentariska systemet och bekämpa korruption och politiskt inflytande över t. ex centralbanken, snarare än ideologiskt samförstånd.

Delar av koalitionen består av islamistiska och högernationalistiska utbrytarpartier ur AKP och extremhögerpartiet MHP, och ligger i många frågor långt från CHP. Till exempel vill CHP återuppta Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap, en process som legat på is sedan 2018 bland annat på grund av unionens inställning till den odemokratiska utvecklingen i Turkiet. Detta trots att fullt medlemskap kunde vara svårt för delar av koalitionen att acceptera, även om de enats om ett gemensamt mål att föra Turkiet närmare EU efter de senaste årens ansträngda relationer.

Alliansen har dock regelbundet mötts för partiövergränsande förhandlingar ända sedan 2019 för att utforma ett program för hur Turkiet ska styras efter deras maktövertagande, och presenterade ett regeringsprogram på över 2000 punkter i januari 2023. Klarar de av att vinna valet återstår det att se om koalitionen kan hålla ihop och implementera sitt program, eller om de inre motsättningarna blir för stora.

När det kommer till utrikespolitik kan ett maktskifte innebära en viss omställning, men knappast så stor som vissa i västvärlden och Nato kanske hoppas på. Turkiets balansgång gällande Ukrainakriget skulle knappast ta slut även om Kılıçdaroğlu är mer västvänlig än Erdoğan och har meddelat att hans koalition skulle dra tillbaka sitt veto mot den svenska Natoanslutningen, samt att intresse finns för att åter ansluta sig till USA:s F35-jaktplansprogram. USA uteslöt Turkiet 2019 efter att Ankara köpt S-400 luftvärnssystem från Ryssland.

Spannmålsavtalet mellan Ukraina och Ryssland, som Turkiet förhandlade fram och övervakar, var en betydande prestigevinst både för Erdoğan själv men också för Turkiet, som på senare år genom sina ageranden i t.ex Syrien och Libyen profilerat sig som en oberäknelig utrikespolitisk aktör, och Kılıçdaroğlu skulle knappast riskera den. Turkiet har även sett betydande ekonomisk fördel i och med sin vägran att sanktionera Ryssland efter krigsutbrottet, något Kılıçdaroğlu knappast skulle vinna på att förändra. Kılıçdaroğlu har även sagt att han vill omförhandla det flyktingavtal Turkiet och EU gjorde upp 2016, men i flyktingfrågan håller Turkiet starka kort gentemot EU och kommer knappast gå med på betydande koncessioner, och unionens handlingsutrymme är begränsat, inte minst på grund av de stora motsättningarna kring flyktingpolitiken bland medlemsländerna.