Laxén är född 1945 och hon kom i kontakt med Helsingfors svenska arbetarförening redan i början av 1950-talet även om hennes aktiva period i föreningen har varit från början av 2010-talet.

– När jag var barn har jag varit på julfesterna som föreningen har arrangerat och det var i åldern mellan fem och nio år.

Hon växte upp med en ensamförsörjande mor som inte var politiskt aktiv.

– Hon vägrade nog att betala Svenska folkpartiets medlemsavgift. De var alltid ute och ringde på dörren för att få medlemsavgift men det betalade hon aldrig, så hon hörde inte till något parti.

Hur Marianne Laxén kom till HSAF:s julfester i sin barndom på 1950-talet har indirekt med farmodern att göra.

– Min farmor hade en antikvitetsaffär på Bulevarden bredvid Café Ekberg som hette Bric-à-brac och hon brukade ibland sitta på Ekbergs.

Det var en anställd på Café Ekberg som hette Nemlander som tog Marianne till HSAF:s julfester.

– Vi kallade henne tant Nemlander och hon måste ha varit aktiv socialdemokrat eller i alla fall sympatiserat med partiet. Hon förde oss barn till julfesterna som HSAF arrangerade. Jag fick fel bild av arbetarrörelsen när vi kom in i Folkets hus. Ingången var så mäktig och jag hade alltid för mig att arbetarna var rika tills jag blev lite äldre och förstod vad det var frågan om. Men det var riktigt imponerande, berättar Laxén.

– Sedan var det en lång period i mitt liv som jag inte hade något med föreningen att göra. Jag anslöt mig till partiet 1965. Då var jag 20 år och då anslöt jag mig till Socialdemokratiska studentföreningen. Följande förening för mig var Esbo svenska socialdemokrater efter att vi flyttade till Esbo.

I presidentvalet 1994 stödde Laxén Elisabeth Rehn.

– Erkki Tuomioja var sur på mig och han skrev ett brev där han ansåg att jag borde lämna Socialdemokraterna för att det var så osocialdemokratiskt att hålla på Elisabeth Rehn. Då blev jag hemskt sårad och lämnade partiet men det varade inte i så många år och jag fick dåligt samvete och sedan anslöt jag mig till YPSY. (Yhteiskuntapoliittinen sos.dem. yhdistys, en finskspråkig partiavdelning vars namn betyder Samhällspolitiska soc.dem. föreningen, red.anm.)

Mellan 1995 och 2000 var Laxén rådgivare vid Nordiska ministerrådet i Köpenhamn. Hon säger att hon lät bli att ansluta sig till Socialdemokraterna i Danmark för att hon upplevde att partiet låg för långt ut till höger. Det följande årtiondet bodde hon i Stockholm som chef för jämställdhetsenheten vid näringsdepartementet.

– Där anslöt jag mig till Gamla stans socialdemokrater och jag var där tio år som medlem, samtidigt som jag hörde till YPSY i Helsingfors. Sedan när jag kom tillbaka till Finland efter mina år i Sverige anslöt jag mig till HSAF. Efter det har jag varit aktiv i föreningen och suttit i styrelsen.

Efter återkomsten till de finlandssvenska socialdemokraternas led var hon också en period i FSD:s styrelse som representant för HSAF. Som ung hade hon suttit i samma styrelse men den stora skillnaden var att på 1970-talet var det bara en eller två kvinnor i FSA:s styrelse, medan det nu var betydligt mer jämlikt. FSD hette Finlands svenska arbetarförbund på den tiden.

När det gäller Laxéns hedersmedlemskap i SDP lyfter hon fram det långsiktiga jämställdhetsarbetet och perioden som generalsekreterare för Socialdemokratiska kvinnor 1979-1988.

Laxén valdes till generalsekreterare år 1978 och Socialdemokratiska kvinnor i dess nuvarande form uppstod genom sammanslagningen av två kvinnoförbund. Att det fanns två av dem ännu i slutet av 1970-talet hade med partisplittringen att göra. Det ena förbundet hade varit SDP:s kvinnoförbund och det andra kvinnoförbundet hade hört till det 1973 nedlagda Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF).

– Jag fick i uppdrag av partistyrelsen och av kvinnoförbundets styrelse att se till att vi får ihop de två kvinnoförbunden.

På grund av partisplittringen hade det funnits två skilda idrottsförbund och fackföreningsrörelsen hade på samma sätt varit splittrad. Dessa hade man förenat tidigare men kvinnoförbundet var det sista som fortfarande fungerade åtskilt.

– Då fick jag ett slutgiltigt enande och det gick jättelätt, eftersom man ville få ihop det på båda sidorna. Det har en viss betydelse för hedersmedlemskapet att jag har gjort mitt för partiet trots att jag har varit dissident i många frågor.

I samband med partikongressen 1981 kandiderade hon till partisekreterare men förlorade mot Erkki Liikanen.

– Det var på grund av att jag var generalsekreterare för kvinnoförbundet. Med mig började det en mer feministisk drive i kvinnoförbundet. Där var det två olika grupper som gjorde politik. De yngre tyckte att kvinnorna borde ha mer makt i partiet och också påverka politiken. Medan de som hade kanske den mer gammalmodiga utgångspunkten hade den inställningen att kvinnorna är där för att serva politikerna. Så hade man gjort också i HSAF, kvinnorna kokade kaffe och såg till att det var trivsel och stickade sockor och gjorde allt för få pengar in och männen skötte politiken. Då inför partikongressen 1981 hade vi fått kvinnoförbundets styrelse att helt enkelt utmana partiet att det går inte att ha i partistyrelsen en enda kvinna av aderton.

Laxén betonar att bristen på jämställdhet var ett genomgående problem på det finländska partifältet på den tiden.

– Vår första idé var att försöka visa hur det ser ut. Vi gjorde en lista på vårt förslag till partistyrelse med sjutton kvinnor och en man. Den där mannen var Kalevi Sorsa för att vi visste alla att man inte kunde skippa honom för att han var en sådan som hade svårt för kritik. Vi fick listan publicerad i Suomen Sosialidemokraatti. På första sidan hade man tryckt alla de där bilderna på sjutton kvinnor och en man och gissa om det blev till några diskussioner i hela partiorganisationen! Det blev en jättelyckad början på hela kampanjen, minns Laxén.

Det var en fortsättning på kampanjen som gällde att få fler kvinnor invalda i partistyrelsen att Laxén blev nominerad till posten som partisekreterare.

– Det var hemskt roligt också det. Så vi åkte omkring i hela landet och hade propagandamöten och hade mycket diskussioner och till och med många gemensamma diskussioner med Erkki Liikanen. Det var kanske en av de första kampanjerna inom partiet som fördes på ett någorlunda gentlemannamässigt sätt om man kan säga det. Som kandidater sade vi ingenting negativt om varandra. Vi försökte bara uttrycka vår egen politiska linje. Då var jag enligt den här definitionen som vi hade i partiet den här tiden mer vänster än Erkki Liikanen. Han representerade den sittande partistyrelsen på ett visst sätt. Han var Kalevi Sorsas kandidat och alla visste det fast Sorsa kanske inte sade det offentligt.

Laxén fick nästan en tredjedel av rösterna på partikongressen och hon menar att det motsvarar ungefär styrkan hos partiets vänsterflygel på den tiden.

– Samtidigt som vi hade den här kampanjen för partisekreterare, hade vi kampanjen att få kvinnor in i partistyrelsen, konstaterar Laxén och minns diskussionerna inför partikongressen där jämställdhet mellan könen blev en viktig fråga.

– Det resulterade i att vi fick fem kvinnor invalda på den partikongressen. Då bröts mansdominansen ganska bra. Jag var hur glad och lycklig som helst efter den partikongressen trots att jag förlorade partisekreterarvalet.

Att föra fram kvinnorna kollektivt hade varit en viktigare fråga än hur det gick för egen del för Laxén.

– Det är många inom kvinnoförbundet som fortfarande pratar om det här och vår idé om att publicera den här listan med kvinnor som vi hade då sjutton mot en har använts i andra partier. Laxén drar till minnes gällande kvinnor i SDP:s systerpartier att tjeckiska och portugisiska kvinnoförbund har senare kopierat tanken.

Det är inte bara inom kvinnoförbundet och olika partiavdelningar där Laxén har varit aktiv socialdemokrat. Hon har också varit ordförande för CK som Finlands Svenska Unga Socialdemokrater (FSUD) kallades på den tiden.

– Vi hade många aktiva ungdomsklubbar, säger Laxén och kommer på Helsingfors, Borgå och Dalsbruk och minns att det fanns aktivitet också i Österbotten.

När Laxén tänker på ungdomarna och den partipolitiska verksamheten, har hon viss förståelse för varför unga inte aktiverar sig partipolitiskt på samma sätt som förr. Ändå menar hon att det är det man ska göra om man vill påverka.

– På ett sätt är det förståeligt att föreningsverksamheten i den gammalmodiga formen inte är så intressant när folk har möjligheten att säga vad de vill via sociala medier. Det är ett ganska tråkigt byråkratiskt arbete att upprätthålla en förening som är registrerad i jämförelse med spontana träffar. Men om man ska få resultat på lång sikt måste man hålla sig inom de ramarna som föreningslivet ger. Man måste organisera sig och om man organiserar sig måste man följa vissa regler. Annars blir det odemokrati, betonar Laxén.

– Ungdomarna förstår sig inte på det men sedan när de blir äldre inser de vilken väg man ska jobba. Där tror jag att fackföreningsrörelsen är jätteviktig. I arbetslivet ansluter folk sig till facket och ser hur det funkar och vem det är som sköter våra intressen. Inom facket har de fortfarande jättefina kurser för de fackligt aktiva, de utbildar förtroendemän, konstaterar Laxén om fackets betydelse för arbetarrörelsen.

Sedan början av 2010-talet har Laxén suttit i HSAF:s styrelse och hon upplever att föreningen är rätt aktiv.

– Det har hemskt mycket med det att göra att Folke Sundman som är vår ordförande är jättebra och mycket aktiv och dessutom är han väldigt kunnig. I de flesta frågorna är jag dessutom enig med honom och ibland blir det riktigt humoristiskt. Vi hade senast en liten diskussion i HSAF:s styrelse om SDP:s Framtidsforum. Som ordförande hade Folke första inlägget och han hade precis samma tankar som jag. Jag tänkte att jag kanske inte behöver upprepa det här. Folke är bra nog att inspirera och sedan har han varit ganska bra när det gäller att få in nya människor.

Laxén har också varit mycket nöjd med Thomas Wallgren, HSAF-medlemmen som sitter i Helsingfors stadsfullmäktige. Historiskt sett har HSAF haft många riksdagsledamöter och fullmäktigeledamöter men just nu är det Wallgren som är ensam finlandssvensk socialdemokrat i stadsfullmäktige i Helsingfors.

– Thomas är jättebra i fullmäktige. Han är en visionär som har stora åsikter om allting, om global rättvisa och ändå kan han engagera sig i mindre frågor som också handlar om rättvisa. Han är jättebra när det gäller politiska linjedragningar. Han ser orsakssammanhangen när det gäller rättvisa i vardagen och rättvisa globalt. Sedan så jobbar han med frågor som man inte kan få igenom inom två veckor eller två år utan det drar ut på tiden. Om man vill skapa en bättre framtid för mänskligheten så måste man också se långt framåt.

Till sist vill Laxén lyfta fram HSAF:s mycket goda nordiska kontakter.

– En sak som jag har jobbat för hela tiden är det nordiska samarbetet. På 125-årsfesten såg man att Stefan Löfven ville komma. Nu försöker vi få Thorbjørn Jagland att komma till Helsingfors ännu på våren. Det har mycket att göra med Folkes kontakter från den tiden när han var med i ungdomsrörelsen. Men vi har alla nordiska kontakter i styrelsen och det tycker jag är viktigt.