En stor del av den kobolt som utvinns kommer från Demokratiska republiken Kongo, tillsammans med flera andra mineraler som är nödvändiga för produktionen av elektroniska produkter. Kongo-Kinshasa är förmodligen det land på jorden som har de största reserverna av naturresurser, men det är också ett land som i årtionden plågats av våldsamma konflikter och instabilitet. Landets naturresurser har ofta stått i centrum för de konflikter som plågat Kongo.

Kobolt och konfliktmineraler

Under stora delar av 1900-talet strävade storföretag efter att kontrollera så stora delar av sin försörjningskedja som möjligt. Det senare 1900-talets allt billigare transportkostnader och avregleringen har däremot gjort det lönsamt att utlokalisera stora delar av försörjningskedjan till underleverantörer. En konsekvens av utlokaliseringen är att det blivit allt svårare att övervaka och kontrollera försörjningskedjan. Företag såsom Apple och Tesla kan möjligen övervaka de underleverantörer som monterar ihop de färdiga produkterna, men det är extremt svårt att övervaka underleverantörer som kommer i exempelvis fjärde eller femte hand.

På grund av de långvariga konflikterna i Kongo antog Förenta staterna år 2010 Dodd-Frank-lagen. Paragraf 1502 krävde att samtliga företag på den amerikanska aktiemarknaden skulle undersöka och rapportera ursprunget hos den tantal, volfram, tenn och guld (3TG från engelskans tantalum, tungsten, tin och gold) de använde i sin produktion. Avsikten bakom lagen var att fastslå vilka företag som indirekt finansierade väpnade grupper i Kongo. Av de 1 300 företag som skickade in sina rapporter, kunde cirka 1 % utan tvivel fastslå att de inte indirekt finansierade väpnade grupper. Ungefär 80 % av företagen var oförmögna att fastslå sina råvarors ursprung. Kobolt nämndes inte specifikt i lagen, men mineralen faller onekligen inom samma kategori av konfliktmineraler som de ovan nämnda. Förutom kobolt och 3TG har Kongo också enorma fyndigheter av koppar och nickel, och totalt uppskattas landet ha naturresurser värda cirka 24 biljoner dollar.

Majoriteten av koboltfyndigheter finns i landets kopparbälte i sydöst i det som tidigare var provinsen Katanga. Landets provinser delades upp 2015 och majoriteten av koboltgruvorna finns i det som nu är provinserna Haut-Katanga och Lualaba. Analytiker hos Goldman Sachs har kallat flera av Kongos naturresurser för “den nya oljan” och förutspått att landet har potential att bli “elbilens Saudiarabien”. Trots den i rent ekonomiska termer positiva bilden som analytiker målat upp är verkligheten i Kongo en helt annan, majoriteten av befolkningen lever i extrem fattigdom och arbetsförhållandena i gruvorna är extremt skadliga för såväl arbetarna som för miljön. Därtill är även övergrepp, tvångs- och barnarbete vanligt förekommande. Trots att storskalig industriell gruvdrift är vanlig är det inte heller ovanligt att människor bedriver småskalig informell gruvdrift för hand eller med enkla redskap under ännu osäkrare förhållanden än i de stora gruvorna. I flera gruvor förekommer dessutom båda typerna av gruvdrift. Man har uppskattat att cirka 200 000 personer gräver för hand i landet, men den egentliga mängden kan vara betydligt högre.

Konfliktmineralernas förlovade land

De första européer som anlände i dagens Kongo var portugiser i slutet av 1400-talet, likt många andra delar av Afrika dröjde det till 1800-talets andra hälft innan européerna började utforska landets inre. År 1877 grundade Belgiens kung Leopold II Association Internationale du Congo (AIC) och skickade iväg upptäcktsresanden Henry Morton Stanley med uppgiften att säkra så stora landområden som möjligt för AIC:s räkning. Under Berlinkonferensen 1885, där de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig, tilldelades Leopold II de landområden som Stanley lyckats säkra som personlig egendom. Leopold tjänade enorma summor pengar på utvinning av gummi i Kongo, men Leopolds styre var brutalt, och man räknar med att flera miljoner dog under Leopolds styre som varade fram till 1908. Det är den här tiden som flesta tänker på då man hör om belgiska Kongo med gummikvoter, avhuggna händer och dylika övergrepp. Det var efter att vanstyret uppdagades som Leopold tvingades sälja Kongo till belgiska staten, som inledde storskalig gruvdrift i kolonin, ofta med hjälp av tvångsrekryterad arbetskraft.

Porträttfotografi föreställande kolonisatören Henry Morton Stanley, ur In Darkest Africa (1890). Fotografen Walery var en adelsman av polsk härkomst och hette egentligen Stanisław Julian Ignacy Ostroróg. Stanley har blivit fotograferad i hans studio på Regent Street i London. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Kongo blev självständigt 1960, men stridigheter bröt ut nästan omedelbart, delvis för att Belgien och det belgiska gruvbolaget Union Miniére du Haut-Katanga (UMHK) finansierade separatister i Katanga i syfte att säkra tillgången på råmaterial. Kongos premiärminister, Patrice Lumumba, vände sig först till FN och sedan till Sovjetunionen. Risken för sovjetiskt inflytande i Kongo gjorde att även USA blandade sig i konflikten.

Joseph Mobutu, överbefälhavare i Kongos armé, avsatte Lumumba i en kupp. Lumumba avrättades senare. Med stöd från FN och USA slog Mobutus styrkor ned separatisterna i Katanga. På grund av Mobutus antikommunistiska hållning kom han att åtnjuta amerikanskt stöd under resten av kalla kriget. Mobutu kom att styra Kongo som en kleptokrati fram till slutet av 1990-talet. Under folkmordet i Rwanda 1994 hade stridigheter spridit över gränsen in i östra Kongo, vilket destabiliserade regimen. Rebelledaren Laurent-Désiré Kabila hade lyckats ena flera av de väpnade grupper som var aktiva i östra Kongo, Rwanda och Uganda i syfte att avsätta Mobutu, vilket lyckades 1997. Kabila tog över makten, men hans regim visade sig vara lika korrupt som Mobutus. Ny stridigheter bröt ut redan 1998 med rebellgrupper från Rwanda och Uganda som ännu befann sig i östra Kongo. Stridigheterna eskalerade till omfattande krig som kostade omkring fem miljoner människor livet innan ett fredsfördrag kunde slutas 2002. Kabila själv hade mördats redan 2001, och hans son Joseph Kabila hade tagit makten i landet. Trots fredsfördrag är fortfarande tiotals väpnade grupper fortfarande aktiva i östra Kongo. Sedan cirka 2009 har kinesiska gruvbolag gjort sitt intåg i Kongo eftersom de flesta västerländska bolag dragit sig ur landet. Mineraler från Kongo tar sig dock fortfarande in i de västerländska företagens försörjningskedja.

Koboltutvinning i dagens Kongo

Forskaren Siddharth Kara reste i sydöstra Kongo åren 2018, 2019 och 2021 i syfte undersöka gruvindustrin i området. Kara hade följande att säga om situationen i landet:

”Som det ser ut 2022, finns det ingen etisk försörjningskedja av kobolt från Kongo. All kobolt från Kongo är olika grad berörd av övergrepp, inklusive slaveri, barn- och tvångsarbetskraft, skuldfällor, trafficking, farliga och ohälsosamma arbetsförhållanden, patetiska löner, skador, död och miljöförstörelse som är omöjlig att beräkna.”

Föga förvånande går så gott som inga av de rikedomar som grävs upp ur marken till det kongolesiska folket, utan de lämnar landet eller hamnar i fickorna av regimen. Formellt sett skall staten betala för barnens utbildning tills de fyller aderton, vilket inte är fallet på många håll i landet. Det har lett till att flera skolor är tvungna att ta betalt cirka 5 dollar varje vecka, en summa som är för hög för många familjer. Många barn är därför tvungna att följa med sina föräldrar till gruvan istället.

Trots att den kobolt som bryts i industriella gruvor av allt att döma borde vara mindre “besudlad” än den som bryts för hand, kommer ofta kobolt bruten för hand med i samma försörjningskedja som den kobolt som bryts i industriella gruvor. De som gräver för hand är vanligen tvungen att sälja vad de utvunnit till så kallade négocianter eller handlare som i sin tur säljer lasten vidare till industriella gruvor, endera direkt eller via mellanhänder. Eftersom gruvarbetarna inte har möjlighet att själva transportera lasten är de tvungna att acceptera det pris handlaren erbjuder, som vanligen är mellan en och två dollar per dag. Trots att Kongo har lagar och regleringar som ska förhindra övergrepp och dåliga arbetsförhållanden efterlevs de sällan, tvärtom så är gruvorna och arbetarna ofta övervakade av armén, polisen, säkerhetsföretag eller miliser. Förutom att skydda gruvorna, så håller de utomstående borta och skor sig på gruvarbetarna. Soldater lär flertalet gånger ha hotat, bestraffat och även mördat gruvarbetare, inklusive barn, som motsatt sig dem.

Förutom de direkta risker som gruvarbetarna utsätts för, lider även miljön och bosättningarna i närheten av gruvorna. Flertalet byar har jämnats med marken då gruvor expanderat, och byborna har vanligen inte fått någon kompensation för sin förstörda egendom. Precis som med lagstiftningen om arbetsförhållanden efterlevs inte heller den miljölagstiftning som existerar. Gruvarbetarna och de som bor i närheten av gruvorna har vanligen en betydligt högre halt tungmetaller i kroppen än vad som är rekommenderat. Exempelvis innehåller hushåll i kopparbältet mer än fyra gånger mer blydamm än amerikanska Environmental Protection Agency klassar som säkert. Landets sjukvård är inte i närheten av tillräckligt utvecklad för att hantera alla de skador och andra långvariga effekter som gruvdriften ger upphov till, och många skadade får varken vård eller kompensation för sina skador. Stora delar av floran och faunan i närheten av gruvorna är också svårt förorenade. När gruvorna väl är tömda eller blivit olönsamma finns det inte mycket kvar för invånarna att leva av då djuren, fiskarna och jorden är förgiftade.

Hos vem ligger då ansvaret för hur situationen ser ut i Kongo? Företagen som tillverkar de produkter vi alla använder dagligen? De påstår allt som oftast att de har nolltolerans mot de fruktansvärda arbetsförhållanden som råder, men de anser inte heller att det är deras ansvar. För gruvbolagen är det billigare att muta korrupta tjänstemän än att följa miljö- och säkerhetsföreskrifter, och tjänstemännen och regimen i Kongo fortsätter att se mellan fingrarna så länge mutorna och skatterna betalas.

Faller ansvaret då slutligen på oss konsumenter som dagligen köper och använder produkter som innehåller råvaror från Kongo? Var skall vi då börja? Samma process som vi nu förmodligen förfaras och förargas över är även den som gör det möjligt för mig att dela med mig av det här med er läsare. Det måste iallafall börja med någon form av medvetenhet. Att läget i Kongo är och länge varit krasst kommer knappast som en nyhet för de flesta, men omfattningen kan komma som en överraskning, det gjorde den åtminstone för mig då jag första gången kom i kontakt med Siddharth Karas arbete.

Conny Westerlund