Woodrow Wilson är en av Demokratiska partiets mest legendariska presidenter. Han mottog Nobels fredspris 1919 för insatserna vid fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget och är bäst ihågkommen för Wilsons 14 punkter och som initiativtagare till Nationernas förbund.

Samtidigt som Wilson lämnade ett utrikespolitiskt arv efter sig som få andra presidenter, hade han rätt så rasistiska åsikter. Det var han som segregerade den federala regeringen och införde rassegregeringen i huvudstaden Washington, D.C. USA:s ockupation av Haiti och hur man behandlade det ockuperade landets svarta befolkning var inte heller något vackert kapitel i USA:s historia.

Arvet efter Wilson är komplicerat och det beror på vilken aspekt man betonar, huruvida man ser honom som en skurk eller som en hjälte.

Den första amerikanska presidenten att få Nobels fredspris var republikanen Theodore Roosevelt år 1906 för att han hade medlat i det rysk-japanska kriget.

De två stora presidenterna under den progressiva eran i USA var just Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson.

President Wilson föddes 1856 i Staunton i Virginia. Släkten härstammade från protestantiska skottar, både från Ulster och sådana som hade kommit direkt från Skottland. Andrew Jackson och många andra av Demokratiska partiets stora namn under dess historia hade haft sin släktbakgrund bland Ulsters protestantiska skottar.

Wilson växte upp i Georgia där fadern Joseph Ruggles Wilson arbetade som presbyterianpräst. Fadern var född i nordstaten Ohio men sympatiserade med sydstatsrasisterna. I Woodrow Wilsons fall kom rasismen hemifrån och Georgia var en delstat där man införde så kallade Jim Crow-lagar, dvs. rassegregering infördes i delstaten.

I Savannah i Georgia firade Woodrow Wilson bröllop år 1885 med Ellen Axson. Även brudens far hade varit presbyterianpräst, men det föregående året hade han begått självmord medan han vårdades för depression på ett mentalsjukhus. Två presbyterianpräster fungerade ändå som vigselförrättare, nämligen brudgummens far och brudens farfar.

Woodrow Wilson är rätt unik bland amerikanska presidenter i det att för största delen av karriären satsaden han på en akademisk karriär. Han var historiker till yrket, disputerade för doktorsgraden vid Johns Hopkins University i Baltimore och avancerade så småningom till rektor vid Princeton University i New Jersey.

Han hade rykte om sig att vara en skicklig administratör inom universitetsvärlden och det att han umgicks i intellektuella kretsar gav en rätt annorlunda framtoning för hans politiska verksamhet än vad fallet oftast hade varit bland Demokratiska partiets ledande gestalter. Någon forskartyp var han egentligen själv inte utan hans akademiska passion låg i den administrativa verksamheten. Ändå var hans bokserie A History of the American People (1901-1902) en inflytelserik populärhistorisk insats där han förfäktade en historietolkning med sympatier för sydstatsrasismen.

Sydstatsbakgrunden till trots hade Wilson gjort sin akademiska karriär i nordstaterna och den politiska karriären inledde han 1910 genom att vinna guvernörsvalet i New Jersey. Att han kom utifrån gav honom trovärdighet när han förde kampanj mot korruptionen inom politiken i New Jersey. En viktig fråga för Wilson var trustfrågan. Han förde kampanj mot företag som hade nått monopolställning genom att bilda en trust.

Om man funderar på huruvida begreppet liberalism alls är lämpligt när man talar om den amerikanska liberalismen i politisk mening, är Woodrow Wilson en av dess främsta representanter i en rätt så liberal mening. Det är svårt att definiera begreppen liberal och progressiv i USA när dessa båda har skiftat innebörd så många gånger. Wilson var både liberal och progressiv i den meningen att hans huvudmotståndare var storkapitalet. Någon socialist var han överhuvudtaget inte utan under hans presidenttid inleddes den första så kallade Red Scare, häxjakt mot kommunister, som en direkt reaktion på bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Wilson var både ickesocialist och antikommunist, men borgerligt liberal i den meningen att han förfäktade småföretagens sak och hade den fria konkurrensen som det ultimata idealet, varför han gick så hårt åt storföretagen och deras monopolkapitalism.

Det kan vara svårt att hålla reda på vad som egentligen är liberalism, eftersom en liberal säger att man inte alls ska ingripa i marknadens frihet för att även monopolkapitalisterna ska få fria tyglar och en annan säger att den fria konkurrensen förverkligas genom att tygla monopolkapitalismen. Wilson hörde till de senare och kanske är det bäst att beteckna honom rätt och slätt som progressiv på det sättet som begreppet förstods på 1910-talet. Han var inte en sådan progressiv som Bernie Sanders hundra år senare men en sådan som kunde fungera som förebild för 1900-talets socialliberaler i Europa när det gäller den ekonomiska politiken. Den federala inkomstskatten som kom tillbaka med 1913 års Revenue Act var ändå en viktig del av Wilsons program.

Wilsons ekonomiska doktrin kallades New Freedom och en av de viktigaste rådgivarna bakom doktrinen var Louis Brandeis. År 1916 kom Wilson sedan att nominera Brandeis till Högsta domstolen där han var den första domaren av judisk härkomst. Grundandet av centralbanken Federal Reserve, som genomfördes år 1913, var ett av de viktigaste åtgärderna som Wilson kom att genomföra som president. Det här var raka motsatsen till vad partiets grundare Andrew Jackson hade gjort på 1830-talet, eftersom hans arv hade varit avskaffandet av centralbanken. Sänkningen av tullarna var ett annat viktigt mål för Wilson och det hade varit på Demokratiska partiets agenda sedan länge.

Louis Brandeis var en viktig rådgivare när Wilson formulerade sin ekonomiska doktrin. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

I presidentvalet 1912 möttes de två stora personligheterna, Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson. Egentligen skulle valet ha stått mellan den sittande presidenten William Howard Taft och Wilson, men Theodore Roosevelt hade fått nog av Tafts konservativa politik. När Republikanska partiet nominerade Taft istället för Roosevelt, ledde ex-presidenten en av de mest framgångsrika utbrytningarna i USA:s historia, Progressiva partiet. Partiet blev kortvarigt men utbrytningen lyckades så bra att den sittande presidenten Taft blev trea i presidentvalet. Den konservativa kandidaten fick behålla sitt parti, men valet avgjordes mellan två progressiva ikoner.

Tack vare Republikanska partiets totala splittring räckte 41,8 procent av rösterna till seger för Demokratiska partiet och Wilson. Sammanlagt tog Roosevelt och Taft en knapp majoritet av rösterna. Socialisten Eugene V. Debs tog sex procent av rösterna.

Debs hade kandiderat även i tre föregående presidentval. År 1900 fick han mindre än en procent, medan både 1904 och 1908 hamnade han något under tre procent. Att den socialistiska kandidaten fördubblade sitt understöd år 1912 från det föregående valet säger också någonting om tidens progressiva etos och att det förekom även andra argument mot monopolkapitalismen än de som Wilson framförde i sin kampanj. Debs vicepresidentkandidat Emil Seidel var borgmästare i Milwaukee. År 1910 hade för första gången i amerikansk historia en socialist blivit borgmästare i en storstad. För att bli av med socialisten Seidel som borgmästare måste Demokratiska partiet och Republikanska partiet göra gemensam sak i Milwaukee. Tillsammans ställde de upp Gerhard Bading, en framträdande läkare som ansågs stå ovanför partipolitiken. Bading valdes till borgmästare i Milwaukee både 1912 och 1914, tills han 1916 förlorade mot en annan socialist, Daniel Hoan som skulle styra som socialist i 24 år. Kommunalpolitiken i Milwaukee såg följaktligen väldigt annorlunda ut än i de flesta amerikanska städer under mellankrigstiden. Efter andra världskriget hade Milwaukee ännu en tredje socialist som borgmästare, Frank Zeidler, i tolv år.

I resten av USA var det alltså inte socialismen som blev den dominerande politiska rörelsen, långt ifrån det. I Wilson fick USA en progressiv rasist som president. I många europeiska länder är han ihågkommen som en ledare som ansåg att varje folk har rätt att bestämma om sitt eget öde. Alldeles särskilt hedras han i dagens Albanien, vars självständighet han tryggade. År 2012 restes en ståtlig staty i Tirana.

Första världskriget innebar dödsstöten för stora europeiska imperier och många små nationer fick sin självständighet under 1910-talet, bland dem Finland. Den här utvecklingen främjade Wilson och det motsvarade hans vision. Vad han gjorde i Haiti som USA invaderade 1915 var raka motsatsen. Det agerandet kan förstås med bakgrund till Monroedoktrinen som historiskt sett tolkades ge USA fria tyglar på sin bakgård och med Wilsons rasistiska synsätt. Det fanns folk han trodde att var kapabla att ta hand om sina affärer, som albanerna, och när det gäller Haiti, var det för Wilson något av USA:s paternalistiska plikt att visa hur man styr ett land.

Samtidigt som andra stormakter gick i spillror, reste sig USA som en global stormakt. Fram till 1910-talet hade det redan för en tid varit klart att Republikanska partiet främjade amerikansk imperialism och Demokratiska partiet varit emot koloniala projekt. Kritiken av imperialismen förenade Grover Cleveland och William Jennings Bryan, trots att de hade helt olika synpunkter om inrikespolitiken i USA.

Wilson var redo för USA:s ledande roll i världen. Mycket av USA:s senare image som världspolis kommer från Wilsons tid som president och det är både på gott och ont. När George W. Bush invaderade Irak år 2003, var det många republikaner som såg en förebild i Wilson och hans missionära och predikande stil att föra krig. USA har sedan Wilsons dagar ofta varit redo att gå till krig, om man har uppfattat att det har gällt att främja frihetens och demokratins ideal.

När första världskriget bröt ut 1914, var William Jennings Bryan utrikesminister. Han om någon var pacifist och ville hålla USA utanför stormaktskonflikterna. År 1915 byttes han ut mot Robert Lansing. Om Bryan var den ledande agrara populisten, hörde Lansing till de konservativa demokraterna. Han stod för affärslivets intressen, som Cleveland hade gjort, men såg också i likhet med Wilson att USA:s uppgift var att främja demokrati i världen. Lansing avskydde det tyska imperiet och efter att den ryska revolutionen bröt ut, såg han i bolsjevismen en ny, farlig, antidemokratisk fiende det gällde att motarbeta.

Wilsons hustru Ellen dog den 6 augusti 1914. Parets yngre döttrar Jessie och Eleanor hade båda hunnit fira bröllop i Vita huset, medan modern ännu levde. Eleanors make och presidentens svärson var finansminister William Gibbs McAdoo, en av de tongivande ministrarna och en mycket stark personlighet. Den äldsta dottern Margaret Wilson var ogift och det var hon som fungerade som USA:s första dam mellan 1914 och 1915.

Den 43 år gamla änkan Edith Bolling Galt gifte sig med Woodrow Wilson i december 1915. Ingen presidentfru har utövat så mycket makt i Vita huset som Edith Wilson under makens sista tid som president efter slaganfallet i oktober 1919.

USA invaderade Haiti i juli 1915 på begäran av National City Bank of New York. Det gällde att ha hand om USA:s finansiella intressen och ockupationen av Haiti kom att vara i 19 år. Det är ett av Wilsons tyngsta arv som president och där är det svårt att se honom som en frihetshjälte som sprider demokratins budskap med vapenmakt. Det var åter igen ett kolonialkrig och handlade om att underkuva en svagare granne. Att man samtidigt hade en upplyst och vänlig syn på små europeiska folk berodde på den uppenbara rasismen i USA:s statsledning. Inte sedan 1860-talet hade USA haft en lika rasistisk president i Vita huset.

Nationens födelse av D.W. Griffith kom till biograferna år 1915. Den ursprungliga titeln The Clansman, som var också bokens titel, ändrades till The Birth of a Nation när filmen fick premiär i New York. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

En stor filmhistorisk händelse hänger ihop med rasismen i Vita huset under Wilsons tid. I februari 1915 fick en epokgörande film av D.W. Griffith premiär i Los Angeles. Filmen handlade om Ku Klux Klans historia och förhärligade den vita rasismen. Först hette den The Clansman, men titeln byttes till The Birth of a Nation, Nationens födelse, när den fick premiär i New York tre månader senare. President Wilson och medlemmar av hans kabinett fick se den i en speciell visning i Vita huset. Det var förresten första gången en film hade visats i Vita huset. Filmens budskap gick hand i hand med presidentens värderingar. Ku Klux Klan presenterades som en organisation som beskyddade vita kvinnor, främjade amerikanska värderingar och såg till att den vita rasen behöll sin förhärskande ställning. Afroamerikaner organiserade protester mot filmen, men den var väldigt populär bland vita åskådare. Filmhistoriker har hyllat Griffiths tekniska virtuositet, fast filmens budskap har senare uppfattats som ytterst kontroversiellt på grund av den öppna rasismen. För afroamerikaner var budskapet oacceptabelt från första början. Regissören Griffith försökte enligt bästa förmåga försvara sig mot anklagelser av rasism, men han hade filmatiserat en populär rasistisk bok och förtjänat pengar och nått höjdpunkten av sin karriär på kuppen.

I augusti 1916 köpte Wilson den danska kolonin Danska Västindien som fick heta Amerikanska Jungfruöarna. Kolonin kostade 25 miljoner dollar och USA fick kontrollen över öriket den 31 mars 1917. Det var viktigt för Danmark att sälja öarna så länge USA inte deltog i första världskriget, eftersom det skulle ha varit ett brott mot den danska neutraliteten att sälja dem till en krigförande part. En del av avtalet gällde att USA inte ifrågasätter Danmarks rätt till Grönland i sin helhet. Danskarna kände sig illa tvungna att sälja öarna. USA fruktade att Tyskland skulle ockupera dem och danskarna visste att de inte kunde försvara dem.

I presidentvalet 1916 var Wilsons slogan He kept us out of war, han höll oss utanför kriget. USA hade hållit sig utanför första världskriget. Till Haiti hade han för all del skickat amerikanska trupper, men det var ett litet land och en liten sak när hela den stora världen stod i brand. Progressiva partiets saga vara all och Republikanska partiet nominerade Charles Evans Hughes som avgick som domare i USA:s högsta domstol för att kandidera i valet. Tidigare hade Hughes varit guvernör i New York. Som guvernör hade han varit en av tidens främsta progressiva reformister. Aldrig tidigare och aldrig senare har en HD-domare varit så nära att bli president. Ex-presidenten William Howard Taft utsågs år 1921 till domstolens chefsdomare och Hughes efterträdde honom i den egenskapen år 1930.

President blev det ändå inte av Charles Evans Hughes. En av den progressiva erans stora frågor var kvinnlig rösträtt. Till exempel hade kvinnorna i Kalifornien redan rösträtt i presidentvalet 1916. I tolv delstater fick kvinnor rösta och Wilson vann i elva av dem. Budskapet att Wilson hade hållit USA utanför första världskriget var speciellt populärt bland kvinnorna. Wilson vann till stor del tack vare kvinnorna och tack vare de västliga delstaterna där det var vanligare att kvinnor fick rösta. De 13 elektorsrösterna från Kalifornien var helt avgörande och i Kalifornien var San Francisco avgörande för Wilsons knappa seger i delstaten. Från San Francisco rapporterades det att där hade Wilson vunnit kvinnornas röster med en helt överlägsen marginal.

Socialistpartiet nominerade tidningsmannen Allan Benson från New York som fick över tre procent av rösterna. Hans kampanj var pacifistisk och han var känd för sina ledare i den socialistiska veckotidningen Appeal to Reason. Benson ansåg att en folkomröstning borde vara det minsta kravet för USA:s deltagande i världskriget. Wilson fick 49 procent och Hughes 46 procent av rösterna. Elektorsrösterna var 277 för Wilson och 254 för Hughes.

Den första delstaten med kvinnlig rösträtt var Wyoming på 1890-talet. Kvinnorna i Wyomingterritoriet hade fått sin rösträtt redan 1869. Wyoming blev delstat år 1890 och trots att man var rädd för att kvinnlig rösträtt kunde ställa till med problem, valde man att stå på sig och kvinnorna i Wyoming fick behålla sin rösträtt. Budskapet från Wyoming var att man hellre skulle vänta i 100 år än frånta kvinnorna sin rösträtt och med knapp marginal godkändes Wyoming som delstat 1890. Wyoming hörde till de delstater som röstade för Wilson både 1912 och 1916.

Kvinnorna hade tagit en allt större roll inom den amerikanska arbetsmarknaden. År 1880 hade USA haft 2,6 miljoner förvärvsarbetande kvinnor, medan år 1910 var de 7,8 miljoner. Tjänarinna var det vanligaste kvinnoyrket. År 1905 var en av grundarna för den socialistiska fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World den irländskfödda aktivisten Mother Jones, en av de mest legendariska gestalterna i amerikansk arbetarhistoria. Socialisterna hade kampen mot barnarbete som en viktig fråga. Den frågan fanns sedan även på Wilsons agenda, men lagen mot barnarbete som han undertecknade 1916 kullkastades av Högsta domstolen två år senare i rättsfallet Hammer mot Dagenhart. Sedan dröjde det till 1941 innan Högsta domstolen kom till att upphäva det tidigare domslutet.

Under Wilsons tid som president förverkligades kvinnlig rösträtt i hela USA. Att ändra på konstitutionen var inte lätt och rösträttsaktivisternas kamp hade varit lång. Wilson hade själv länge tvekat och hans vicepresident Thomas Marshall från Indiana var en av de främsta moståndarna till kvinnlig rösträtt.

Det kan ha påverkat att så många kvinnor röstade på Wilson i valet 1916. Det som definitivt påverkade var kvinnorna som oförtröttligt demonstrerade för sin rösträtt utanför Vita huset. Trots att de kunde få sex månaders fängelsestraff för sina protester utanför Vita huset, gav de sig inte. Sedan var dessutom Wilsons dotter Jessie en ledande kvinnosakskämpe. Kvinnorna lyckades med att beveka presidentens hjärta och från 1917 framåt tog Wilson rösträtten till sin hjärtesak. Hans stöd var avgörande för att det 19:e tillägget gick igenom och kvinnorna fick rösta i alla delstater i presidentvalet 1920. Också det är en del av Wilsons progressiva arv, även om det var inte på det löftet han hade blivit vald. Vad hans vicepresident tyckte, visste alla, men vicepresidenten hade inte så mycket att säga till, inte heller när presidenten 1919 gick miste om sin arbetsförmåga på grund av ett slaganfall.

1917 gick USA trots allt med i första världskriget. Detta ledde till en splittring inom Socialistpartiet. Trots att Allan Benson hade höjt rösten mot USA:s deltagande i världskriget, utträdde han ur partiet när partiet höll sin linje. Även Benson hade kommit fram till att det var nödvändigt för USA att ingripa för att få ett slut på världskriget. Partiets främsta portalgestalt Eugene V. Debs fortsatte däremot att hålla passionerade tal mot kriget, varför han fängslades 1918. Debs fråntogs den egna rösträtten men han hade rätt att kandidera från sin fängelsecell i presidentvalet 1920.

Trots att kriget var över redan i november 1918, kunde Wilson aldrig förlåta Debs och bestämt avvisade förslagen att benåda socialistledaren. Ur Wilsons ståndpunkt var Debs pacifistiska agitation något ytterst opatriotiskt.

Rädslan för kommunismen var inte något som började i USA med 1950-talets häxjakt. Den första häxjakten inleddes efter bolsjevikrevolutionen, medan Demokratiska partiet styrde och första världskriget fortfarande pågick och USA deltog i kriget.

Alexander Mitchell Palmer var USA:s justitieminister under Wilsons två sista år i Vita huset, från mars 1919 till mars 1921. Han har blivit historisk tack vare Palmerräderna som riktades mot misstänkta anarkister och kommunister. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Justitieminister A. Mitchell Palmer låg bakom den antikommunistiska operationen åren 1919 och 1920 som i folkmun kallades Palmerräderna. En 24 år gammal FBI-agent, J. Edgar Hoover, fick det operativa ansvaret för räderna mot de misstänkta röda. Man slog hårt till speciellt mot invandrare från Italien och judiska invandrare från Östeuropa. Det gällde att deportera misstänkta anarkister och kommunister från USA.

Människorättsorganisationen ACLU, American Civil Liberties Union, grundades som en proteståtgärd mot Palmerräderna. Palmer lyckades inte deportera så många invandrare som han önskade och hans krafttag mot fackföreningsrörelsen väckte skepsis också inom det egna partiet. Till exempel marinminister Josephus Daniels kommenterade att Palmer ”ser rött bakom varje buske och varje försök att höja lönerna”. Daniels själv var en ärkerasistisk tidningsman som hade lett kampanjen mot afroamerikanernas rösträtt i North Carolina före sekelskiftet 1900. Han hade blivit känd för sådana uttalanden som att det var ”den största galenskapen och det största brottet” i amerikansk historia att de svarta hade fått rösträtt. Men som en äldre statsman med en längre ministererfarenhet bakom sig hade Daniels en annan syn på Red Scare som han tyckte att gick för långt.

Den amerikanska armén var segregerad, men flottan hade inte segregerats formellt, enbart i praktiken. Marinminister Daniels hade sett till att afroamerikanerna i flottan fungerade i praktiken som tjänare åt de vita officerarna.

En av de mest progressiva kabinettsmedlemmarna var arbetsminister William Bauchop Wilson. Han var född i Skottland och hade kommit till USA som barn och hade bakgrund som fackföreningsaktivist i United Mine Workers (UMW). Wilson är ett vanligt efternamn och han var inte släkt med presidenten. Hans roll var viktig när det gällde att minska spänningarna i samhället, både i förhållande till Red Scare och raskravallerna som bröt ut i många städer under sommaren 1919.

President Wilson var rädd för att afroamerikaner som återkommer från första världskriget för bolsjevismen med sig från Europa. En del av de afroamerikanska enheterna i den segregerade armén hade varit beväpnade och framför allt den 92:a infanteridivisionen med smeknamnet Buffalo Soldiers hade deltagit i strider.

En av tidens ledande medborgarrättskämpar var sociologen W.E.B. Du Bois som hade varit med om att grunda NAACP år 1909. Bokstaven C står för colored, eftersom Du Bois tyckte att det lät bättre än black, så att organisationen kunde kämpa för rättigheterna av alla färgade. År 1918 förutspådde han att första världskriget skulle leda till frigörelsen av alla färgade människor i hela världen.

När afroamerikaner kom tillbaka från kriget och krävde sina medborgerliga rättigheter på hemmaplan, blev de ofta attackerade av vita rasistmobbar. Arbetsminister Wilson hörde till dem som försökte söka lösningar till samhällskonflikterna och minska på spänningarna.

President Wilson var sedan från och med slaganfallet hösten 1919 mer eller mindre ur spel, men hans fru Edith höll vicepresidenten borta och såg till att presidentens makt delegerades till ministrarna, så att maken fick återhämta sig i lugn och ro och fick vara kvar som president trots att han inte kunde sköta sina uppdrag.

En långvarig återhämtning från sjukdomen var inget nytt i Vita huset. Redan president Cleveland hade drabbats av cancer under sin andra period i Vita huset och fått sitta kvar. Presidentens död innebär förstås att vicepresidenten får tillträda, men ingen amerikansk president har avgått på grund av sjukdom så länge det har funnits liv i presidenten.

Första världskriget var en stor succé för Wilson. Europa låg i ruiner och USA:s deltagande var avgörande för de allierades seger över centralmakterna. Wilsons 14 punkter låg som bas för de allierade kraven som Tyskland accepterade den 11 november 1918 då vapenstillståndet trädde i kraft. Inrättandet av Nationernas förbund var ett av Wilsons viktigaste politiska mål men han fick inte senaten med sig och USA ställde sig utanför NF.

Versaillesfreden gick inte igenom i senaten där senator Henry Cabot Lodge, republikan från Massachusetts, ledde motståndet mot fredsfördraget, vilket också ledde till att USA förblev utanför NF. Lodge hade egentligen önskat att USA skulle ansluta sig till NF men med en del undantag, vilka han inte fick igenom.

Förbudslagen stiftades i USA mot Wilsons veto. Presidentens veto kan nämligen kullkastas med två tredjedelars majoritet i kongressens båda kamrar. Det var kongressens och inte presidentens önskan att lagen om alkoholförbud trädde i kraft år 1919. I representanthuset ledde republikanen Andrew Volstead från Minnesota kampen för alkoholförbud och lagen kallades i folkmun Volstead Act. Släktnamnet Volstead skvallrar om kongressledamotens norska härkomst. Hans far hade kommit från gården Vrålstad i Drangedal kommun i Telemark.

Wilson var en kontroversiell president och det är svårt att dra tydliga slutsatser från hans arv. Hans rasism hade direkta följder för bl.a. federala tjänstemän i och med att förvaltningen segregerades. Han var ändå en pragmatisk rasist som försökte hitta kompromisser mellan olika ståndpunkter inom kabinettet. Hans far hade varit en mer hårdför rasist som en av de ledande presbyterianska teologerna i USA.

Woodrow Wilson hade varit sängliggande i flera månader efter slaganfallet 1919. Sommaren 1920 lyckades han med hustruns Ediths hjälp posera för en fotograf samtidigt som han undertecknade några dokument. Det var hon som såg till att han inte avgick av hälsoskäl och att de flesta andra hölls på armlängds avstånd under makens sjukdomstid. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Överlag var kabinettet och dess ministrar särskilt viktiga mot slutet av Wilsons tid i Vita huset. Sjukdomen gjorde att ministrarna fick klara sig utan sin president för en relativt lång tid. Några kvinnliga ministrar fanns det inte ännu på den tiden. Den första kvinnan i representanthuset var republikanen Jeannette Rankin från Montana mellan 1917 och 1919. Hon var en av 50 ledamöter av representanthuset som röstade nej till krigsförklaringen mot Tyskland 1917. Tyskland hade återupptagit ubåtskriget som USA var emot. Avbrottet i ubåtskriget hade kommit 1915 efter den tyska sänkningen av det brittiska passagerarfartyget RMS Lusitania. Ubåtskriget var alltså USA:s officiella grundläggande orsak till att gå med i första världskriget. Jeannette Rankin tillträdde sedan på nytt som kongressledamot år 1941 och då var hon den enda i hela kongressen som röstade nej till krigsförklaringen efter attacken mot Pearl Harbor.

När USA år 1917 beslutade att gå med i första världskriget, var det en avgörande händelse inte bara i landets historia utan också i Demokratiska partiets historia. Wilson inledde en epok då det var alltmer sannolikt att presidenter från Demokratiska partiet skulle vara beredda att delta i konflikter utomlands. Republikanska partiets ledande statsmän var sedan under en lång tid isolationister. Också bland republikanerna kom stämningarna att ändras och slutligen när Barry Goldwater kandiderade år 1964, var det klart att USA:s roll i det kalla kriget var något som båda av de stora partierna stod bakom. Som interventionist och internationalist ändrade Wilson den utrikespolitiska riktningen, även om han länge fick balansera med en stark pacifistisk och isolationistisk opinion inom det egna partiet.

För Wilson hade NF varit den stora drömmen och dit skulle hans republikanska efterträdare inte leda landet. Eftersom president Warren G. Harding dog redan 1923, hann Wilson sin dåliga hälsa till trots delta i efterföljarens begravning. Själv dog han i februari 1924 och gravsattes i Washington National Cathedral. Ingen annan amerikansk presidents gravplats finns inom huvudstadens gränser. Ironiskt nog är det just han som införde rassegregeringen i den federala regeringen som är begravd inom gränserna av District of Columbia som har haft afroamerikansk majoritet sedan 1957.