Kultur

Essä: Den gyllene stjärnan i skapandets vrå

Aziz Acharki/Unsplash
Det behövs en balans.

Nicko Smith skriver om poesiskrivandets villkor och inleder sin essä med en av sina dikter.

Nicko Smith

Arbetarbladet

 

Igår skottade jag snö

svetten lackade

och tankarna fick vila

 

I morse skottade drömmarna

upp mig ur sömnen

 

Spaden sjöng genom isen

 

Idag skottar jag ord

från mina inre landskap

 

Labyrinter av inspiration

i varenda snöflinga

 

Gnistrande

 

Hur färglös skulle världen vara utan poeterna? Dessa kreativa konstnärer av ord som färgar vår tillvaro med ett levande språk som kan vidröra hjärtats innersta rum och inspirera våra intellekt?

De flesta människor tycks ha en stark åsikt om poeter, även om de själva inte läser poesi. Poeter är lite svåra har jag hört. Lite udda fåglar på trädet, så att säga. Men är det så konstigt egentligen? De kommer ju så nära orden, poeterna. Det är ju lite som så att de zoomar in och bearbetar språket, så att nya ord och meningar kan fiskas upp från språkets hav där lyrikens skatter ligger och gnistrar på botten.

Inom olika yrkesgrupper finns gemensamma nämnare. Snickaren har hammare och spik och poeter har papper och penna (eller tangentbord och skärm). När det kommer till min egen poesi, så har jag under resans gång på lyrikens vägar fått stanna upp och ta mig några funderare på hur man uppnår den mest effektiva balansen i skapandet.

Precis som snickaren behöver x antal plankor och en hammare för att snickra sin båt, så behöver poeten sina x antal ord och meningar för att bygga sin båt av ord. På så vis finns det en hel del likheter mellan en snickare och en poet. Snickrar man för mycket blir det inte bra. Båten kommer att bli överarbetad och kommer förmodligen sjunka efter att den sjösatts. Samma är det med poetens lyriska båt. Den kommer förmodligen sjunka innan den hunnit segla in i en läsares hjärtevrå. Det behövs en balans. En balans som är den gyllene stjärnan i skapandets vrå.

Det finns konstnärer och författare som har målat storslagna tavlor och skrivit fantastiska böcker, men som har glömt att stå kvar med ena foten på jorden. Summan av kardemumman av ett sådant val är att de parallella verkligheterna tar över 24/7. En stor risk som hägrar vid ett sådant djupdyk ner i inspirationens oändliga hav är att graven (eller i bästa fall sinnessjukdomen) kommer närmare med stormsteg.

Vi poeter behöver struktur, lika mycket som snickare. Utan balansen tappar vi fotfästet och våra skägg växer vilt (det kan de ju i och för sig ändå göra). Men blicken i våra uppspärrade ögon bakom de allt för tjocka glasögonen, kan vittna om att vi inte längre är här fast vi är det.

Att vi har vandrat iväg till en alternativ verklighet, där våra framtida dikter slukas upp av en vacker och fruktansvärd dimma istället för att manifesteras i diktsamlingarna där de hör hemma.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE